Det är en fråga jag ständigt ställer mig. I flera år nu har jag kännt att orken inte riktigt har infunnit sig. Förra hösten började jag förstå uttrycket "att gå in i väggen", då jag kände att jag kämpade på, men jag kom ingenstans. Sedan i våras har jag knappt sovit något på nätterna. Tankarna gick ständigt och jag vaknade med ältande, ångest och hjärtklappning.
Nu i höst kom jag på mig själv när jag satt på föreläsningar att jag hade svårt att ta in det föreläsarna sa, än mindre att få ned det på papper. Koncentrationsförmågan var som bortblåst när jag skulle läsa studielitteraturen och jag fick läsa om samma sida flera gånger innan jag ens började förstå lite av sammanhanget.
Vid två tillfällen höll jag på att krocka med bilen, och båda gångerna skulle ha varit mitt fel. Det bästa sättet jag kan beskriva det på är att jag liksom vaknade till från att ha varit helt frånvarande och uppmärksammade att jag faktiskt kör bil.
Så en dag hösten 2010 fick jag nog. Efter att ha haft en mardrömsnatt med ångest och en känsla av att någon satt på min bröstkorg, så jag inte fick luft bestämde jag mig för att söka mig till hälsocentralen. Ganska snabbt fick jag en kuratortid. Efter ungefär ytterligare fem veckor i zombieträsket så beslutade jag mig för ett studieupehåll. Där är jag nu.
Ganska skönt kan man kanske tycka och jag får ofta kommentarerna "se nu till att vila upp dig ordentligt". Men det handlar inte enbart om det. Varje dag är en kamp och särskilt att acceptera ett beslut att ta ett studieuppehåll som jag egentligen verkligen inte ville göra.
Jag ställde i rubriken frågan "hur gick det här till?" Det har jag mer och mer blivit varse om. Jag har av min kurator fått låna boken Att ta sig upp när man är nere. Där tar de upp olika tankemönster som kan leda en rakt ned i träsket. För varje kapitel jag läser kan jag känna igen mig mer och mer. Det är inte så konstigt att jag är där jag är. Teorin för mig att resa mig är rätt så enkel. Jag måste identifiera mina tankemönster, ifrågasätta dem och hitta nya som får mig att må bättre. Praktiken är inte fullt så enkel. Jag har tänk så här i över 20 år, jag kommer inte att få in de nya tankemönstren på några dagar. Detta är som att lära sig gå igen.
Ofta när man drabbas av ångest eller dylikt så drabbas man av en känsla. Viktigt att komma ihåg är att en känsla inte är fakta. Det är dina tankar som ger upphov till känslan. Det är dags att börja ifrågasätta dina tankar. Det är bara en av många viktiga saker jag har fått med mig från boken.
