Jag har nu varit hemma i dryga två månader och det kanske börjar vara dags för en liten utvärdering. Tiden hittills har varit som en berg- och dalbana, med mycket ångest och sömnlösa nätter. Från början handlade det mest om att jag kände det som om jag sköt upp livet, gjorde en paus i det, att jag skulle ta examen ett halvår senare samt en stor separationsångest från mina kära klasskamrater. Den dominerande känslan var misslyckande.
Sedan så har jag inte kunnat slappna av pga ovissheten för det ekonomiska. Att jag aldrig fick besked angående min sjukskrivning och sedan att CSN skickade ett helt vrickat brev till mig.
Nu har sjukskrivningen ordnat sig, så jag kan äntligen lägga den åt sidan. När det gäller skolan så känner jag fortfarande en stor besvikelse över att jag inte kunnat fullfölja hela utbildningen på en gång. Att jag inte kommer att få göra grupparbeten med vissa i klassen, inte kommer att delta på deras klassfester, samt dela nuet med dem. Det är ärligt för mig en stor sorg. För det fanns många i klassen som jag gillade, personer som jag inte umgicks med på fritiden, men jag fick ändå min beskärda del av dem på skolan, och det var riktigt trevligt att träffa dem varje dag.
Redan innan jag blev sjukskriven har jag börjat jobba aktivt med mig själv för att komma ifrån den situation jag befinner mig i. Nu när jag är hemma så kan jag lägga ned mer tid på det. Jag slukar all information jag kommer över, söker nya kunskaper om ämnet och lägger ned tid och själ på att ta mig härifrån, för det här är verkligen inte en plats jag vill befinna mig på. Dessutom försöker jag ta tiden i akt och ägna så mycket kvalitetstid jag kan med sonen. För han om någon kan ljusa upp min vardag.
Jag känner faktiskt en viss skillnad, inte en stor, men ett steg åt rätt riktning. Hoppet har tänds eftersom jag förstått att jag kan ta mig ur det här genom att ändra mina tankemönster, även om det är en bra bit bort. De ny tankarna kommer fortfarande inte automatiskt, men jag är snabbare på att försöka intala mig dem när de negativa tankarna dyker upp. Jag har fortfarande sömnlösa nätter. Inatt var en sådan, då jag återigen hade ångest över skolan och att jag inte är där. Det stora eldprovet blir dock i april när jag börjar om skolan. Om jag kan hålla mig till de tankar som jag försökt att skapa eller om jag låter de gamla ta över. Jag är ju trots allt en tävlingsmänniska som vill vara bäst. Så har jag tänkt i närmare 30 år, jag kanske bör låta processen ta lite längre tid än några månader. Att framför allt vara medveten om att det kommer att ta tid tror jag underlättar det hela.
onsdag 9 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)