Jag har blivit vuxen i olika bemärkelse. En av dem är att jag inte har tid till att ägna mig åt saker som en gång gjorde mig glad. Eller snarare inte tar mig tid. Jag kom att tänka på en sak när jag stod i duschen, på mitt förflutna, vem jag en gång var och den jag har blivit. Vissa saker som jag har fått med mig till att vara den jag är idag är jag glad över, men vissa saker har jag tappat, saker som jag inte ha reflekterat över. Så då kom jag på att jag ska försöka kartlägga olika grejer jag ägnat mig åt i mitt liv som gjort mig glad och sedan pröva på dem igen. Detta för att se om de har liknande effekt på mig idag. Det gäller ju att hitta små guldkorn i vardagen. Här följer några exempel:
När jag var barn:
- gillade jag att ligga i snön och blicka mot stjärnorna.
- gillade jag att se på molnen och månen när jag åkte bil.
- gillade jag att sparka och åka spark.
- gillade jag att rita och måla.
- gillade jag att sjunga och hitta på nya danskoregrafier.
- gillade jag att sminka mig, kompisar och dockhuvudet.
- gillade jag att idrotta.
- gillade jag att klinka på pianot.
- gillade jag att lära mig noter på egen hand.
När jag var ett större barn och tonåring:
- gillade jag att sätta igång en skiva och dansa loss i vardagsrummet.
- gillade jag att sjunga, spela piano, ta ut på gehör och komponera egen musik.
- gillade jag att skriva poesi, dikter och noveller.
- gillade jag att teckna, måla och skulptera med lera.
- gillade jag att lära mig nya saker.
- gillade jag att sminka.
Som vuxen kom detta in i mitt liv:
- att sy.
- att snickra, bygga och renovera möbler.
- att så fröer och plantera.
När var jag som lyckligast i det jag gjorde? När jag var barn. Då hade jag inte lika stora krav på mig och mina naiva barnögon tyckte att streckgubbarna såg ut som Carl Larsson-målningar, jag dansade som bakgrundsdansarna i melodifesivalen, pianoklinket var minst i samma klass som Mozart etc. Vissa saker blev inte lika kul eller så slutade man med det för att alla krav kom. Sedan så började andra att tävla mot en (vilket jag verkligen avskyr), man blev jämförd med andra, minimerad jämtemot andra, tappade självförtroendet eller fick inte höra att man var duktig på olika saker längre. Så bara som en parentes, sluta inte ge beröm till personer som ni tycker gör något bra eller är duktiga på något. Ta er tid att lyssna. Små saker betyder så mycket.
Back in track: Det där med att måla gjorde jag faktiskt innan jul. Jag lovade sonen att han skulle få använda mina akrylfärger, penslar och staffli och tillsammans så skulle vi måla på en canvasduk. När man målar med en treåring kan man inte sätta några Rembrandt-förhoppningar på målningen. Han använde alla sorts förger och drog med penseln över det jag hade målat. Till sist gjorde jag samma sak. Jag använde mig av färger som jag inte brukade och lät penseln bara skapa en massa former, helt oviss om hur denna målning skulle sluta. Resultatet blev en färgpalett i härliga kulörer och former, som faktiskt får stå framme. Känslan var härlig, det var en befrielse, för jag hade gjort något jag tyckte var roligt och utan att lägga några krav i det. Helt plötsligt var jag också tre år och fann lyckan i det.
Så nu har jag faktiskt lyckats fixa en spark, jag bara väntar på att få hem den, så jag kan ta mig en tur. Det här vara bara tips och tankar från mig på något som förhoppningsvis kan fungera som ett andningshål där man bara kan vara. Jag ska försöka att komma ihåg att blogga om olika resultat. Känner någon för att haka på detta får ni gärna vid senare tillfälle lämna en kommentar om hur de gick för er.
Ha en underbar tisdag
När jag läser många bloggar och särskilt runt den mörka tiden på året så tycks de signalera att många mår dåligt. Jag försöker nu att tillämpa gårdagens teknik att identifiera känslor på just det.
Kåver tog upp några exempel på ord som är förknippade med ledsenhet och sorg. Bland annat dessa träffade precis rätt på mig: ensamhet, tomhet, besvikelse, avvisad, missförstådd, kraftlöshet...
Vad har jag kommit fram runt just det då? En anledning av många till dessa känslor är lögner. Lögner som kommer fram till sist, små vita lögner, men framför allt uppenbara lögner. På något sätt lyckas jag springa över dem dagligen dags. Och nej, då menar jag inte att det är min mun som myntar dem.
I samma ögonblick de uttalas så vet man att det är en lögn. Hur kan det komma sig förutom att vissa av dem är så uppenbara? Jo, för att man råkar känna personen/ personerna i fråga så pass bra att man känner igen deras lögner när man hör dem. Sedan så råkar jag vara en rätt så smart person som inte går på vad som helst (bra Maria, nu gav du dig själv en komplimang) och det är en ren förolämpning att lögnaren tror att jag är så korkad att jag går på det. Men säger jag något då? Nä, såklart jag dumidiot inte gör. Jag bara sväljer, "spelar med" just eftersom jag inte vill ha en konflikt.
För att då göra övningen i gårdagens inlägg: Lögnen (som egentligen är en handling)
Ord som hänger ihop med känslan: besvikelse, exkluderad, frustration, ledsen, arg, avsky (mot personen), respektlöshet, utfryst, dumgjord
Händelser som kan skapa känslan: den uppenbara lögnen, lögner överhuvudtaget, smusslande
Tankar och tolkningar som kan framkalla känslan: man vill inte ha mig med, man vill inte att jag ska uppnå samma nivå (fastän jag ibland känner mig över), man vill av någon anledning verkligen inte dela denna händelse/ ögonblick med mig, tävlingsinriktan
Hur vi upplever känslan: Som en klump i magen, smärta. Jag känner mig avvisad och ett moln av sorg lägger sig. Samtidigt byggs ilska upp att personen ifråga tror att jag är så korkad att jag tror på dennes uppdiktade historia. Då känner jag mig nedvärderad. Att lägga locket på den kokande grytan (jag) bidrar till en ilska och besvikelse som kan hålla i sig länge, länge. Respekten mot den personen blir allt mindre för att sedan bli obefintlig.
Hur vi uttrycker känslan och hur vi läser av den hos andra: Egentligen är ju inte lögnen en känsla utan ett handlande. Om jag ska ta upp ett exempel på en känsla som handlandet skapar så är det besvikelse. Själv försöker jag för det mesta att svälja min besvikelse och vill inte visa den för andra. Varför kan man fråga? För mig är svaret simpelt, jag vill inte visa mig svag inför andra och att visa att jag är besviken gör att jag känner mig blottad. Är besvikelsen däremot född ur ilska är det lättare att visa den. Hur jag läser besvikelse av andra: Jag kan se det på deras ansiktsuttryck, de blir ofta sammanbitna och man hör det på rösten. Tonläget blir ofta lägre och man låter inte lika glad. Men man kan även märka att någon ljuger: På rösten som har en underton av att vilja dölja något, ett spänt ansikte och sammanbitna läppar, tomma ögon. På hela kroppspråket, samt att personen gärna vill komma från ämnet.
Eftereffekter av känslan: Återigen handlandet- lögnen: Se svar "hur vi upplever känslan". En annan eftereffekt är att ju oftare någon ljuger för mig, ju mer tar jag förgivet att svaret på den fråga jag ställt till personen är en lögn, vilket gör att jag har svårt att tro på personen överhuvudtaget. Så nästan i förväg dyker dessa känslor upp och ibland kan jag märka att jag rustat mig med en försvarsposition i förväg. När personen säger eller gör en uppriktig gärning för att göra mig glad blir jag snarare förvånad.
Hur har detta med utmattning att göra? Det här handlar ju om de negativa känslor som skapas runt en lögn och hur jag väljer att förhålla mig till dem. Att jag väljer att svälja mina känslor som bubblar upp istället för att ta itu med dem. Känslor som ångest, besvikelse etc (läs ovan för alternativ). Detta gör att jag tynger mina axlar allt mer och det blir svårare att resa mig och lättare att falla. Men jag måste säga att skriva det här inlägget och ha fått vädra mina känslor gör att det känns lite bättre.
Vad tänker jag göra åt detta? Ja, säg det...jobba med det. Hur? Ja, säg det...
