"Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka nya landskap
utan i att se saker med nya ögon".
utan i att se saker med nya ögon".
Marcel Proust
måndag 21 februari 2011
Blod är tjockare än vatten
Jag satt och bläddrade i äldre inlägg som jag skrivit och såg där att jag hade utlovat att skriva om eftersträvan av perfekta familjerelationer.
Jag vet inte hur ett familjeideal ser ut för er, men jag är som alltid fast i den romantiska klyschan. Ni vet den där, där ledsnöret är att blod är tjockare än vatten. Då man alltid ska ha en mammas axel att luta sig emot, att ha föräldrar som alltid är självklara att vända sig till och är stolta över en. Att det är en självklarhet att alltid stå vid sina syskons sida för att det känns rätt och inte för att det är en skyldighet och att man alltid får samma sak tillbaka. Att man i familjen stöttar, peppar varandra och att det finns villkorslös kärlek och inte en massa tävlingsinriktan mot varandra. Att samlas allihopa på söndagar, äta en god middag och lyssna intressant till varandra om hur varderas vecka har varit. Att bara få vara tillsammans, känna sig avslappnade och älskade. Det är min familjedröm.
Jag har blivit mer och mer varse om att så här ser verkligen inte vardagen ut för många, ja faktiskt inte för de flesta, i alla fall inte i min bekantskapskrets. Även i vår familj saknas detta, något som jag har kämpat för, men jag verkar ha förlorat striden och nu är det dags att acceptera läget.
Här kommer bara ett exempel av många. När jag träffade R för en massa år sedan häpnade jag över att han många gånger suttit alldeles ensam hemma i sin lägenhet på sina födelsedagar eller spenderat en hel del jular på egen hand. Varför är för mig ett mysterium då hans föräldrar bor i samma stad. Familjesituationen stämmer inte ihop på många punkter med min idealiska bild. Kontakten med föräldrarna är mer eller mindre obefintlig och infinner sig vid jul och födelsedagar (det iof är ju ett framsteg).
Jag hann bara komma in i bilden (2002) så började det tjatas om barnbarn, så när lille M kom till världen nästan 5 år senare väcktes ett hopp från både min och Rs sida. Honom ska det väl finnas tid för. Här kommer en ny liten människa till jorden där man kan börja på en alldeles ny ruta. Men i samma veva så levererades det en chock i vår familj. En chock som fick denna dröm att kantras, min sambos liv fick en ny dager och vi fick ta del om en lögn som gällde honom. En lögn som då hade skapats för 34 år sedan. En lögn som de allra flesta i vår omgivning tycktes veta förutom vi, förutom R som det gällde.
3,5 år har gått och jag kämpar fortfarande för denna idealiska bild åt alla håll. Gång på gång blir jag besviken, ledsen och upprörd. Ångesten är stor runt just detta.
Jag har nu kommit fram till att jag måste sluta jaga detta mål. För det krävs fler personer än mig för att kunna skapa det. Jag kan bara ändra på mig själv, jag rår inte på någon annan. Det är inte säkert att familjen, släkten någonsin kommer till insikt eller vill förstå hur många känslor de skadar. För mig gäller det att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till denna situation, samt att finna en acceptans till det. Jag kan bara jobba med mig själv och det är det jag ska göra.
Jag har en egen familj nu och det är där jag ska sätta mitt största fokus. Jag kan sätta upp som mål att M ska finna mig och R som självklara att komma till när han blir stor. Jag kan jobba för att han ska känna att han är någon även om han inte presterar. Jag kan även införa söndagsmiddagarna hemma när barnen har flyttat hemifrån.
Jag vet att det är många som bär på liknande problem som river upp känslostormar. Men det finns hjälp att få och känns det som ett stort problem tycker jag verkligen att man ska vända sig till en proffession så man får rätt verktyg att jobba med. När jag gick mammagrupp så var familjerådgivningen på besök. De berättade att dit är alla välkomna, inte bara par. Det kan vara syskon, mor och dotter, svårföräldrar m.m. Så det kan ju vara ett tips.
Jag har även lagt märke till att personer där blodsband inte finns kan bli lika betydelsefulla som en familjemedlem. Dessa relationer bör inte förringas bara därför. Ta för er av kärlek där kärlek kan finnas.
Jag vet inte hur ett familjeideal ser ut för er, men jag är som alltid fast i den romantiska klyschan. Ni vet den där, där ledsnöret är att blod är tjockare än vatten. Då man alltid ska ha en mammas axel att luta sig emot, att ha föräldrar som alltid är självklara att vända sig till och är stolta över en. Att det är en självklarhet att alltid stå vid sina syskons sida för att det känns rätt och inte för att det är en skyldighet och att man alltid får samma sak tillbaka. Att man i familjen stöttar, peppar varandra och att det finns villkorslös kärlek och inte en massa tävlingsinriktan mot varandra. Att samlas allihopa på söndagar, äta en god middag och lyssna intressant till varandra om hur varderas vecka har varit. Att bara få vara tillsammans, känna sig avslappnade och älskade. Det är min familjedröm.
Jag har blivit mer och mer varse om att så här ser verkligen inte vardagen ut för många, ja faktiskt inte för de flesta, i alla fall inte i min bekantskapskrets. Även i vår familj saknas detta, något som jag har kämpat för, men jag verkar ha förlorat striden och nu är det dags att acceptera läget.
Här kommer bara ett exempel av många. När jag träffade R för en massa år sedan häpnade jag över att han många gånger suttit alldeles ensam hemma i sin lägenhet på sina födelsedagar eller spenderat en hel del jular på egen hand. Varför är för mig ett mysterium då hans föräldrar bor i samma stad. Familjesituationen stämmer inte ihop på många punkter med min idealiska bild. Kontakten med föräldrarna är mer eller mindre obefintlig och infinner sig vid jul och födelsedagar (det iof är ju ett framsteg).
Jag hann bara komma in i bilden (2002) så började det tjatas om barnbarn, så när lille M kom till världen nästan 5 år senare väcktes ett hopp från både min och Rs sida. Honom ska det väl finnas tid för. Här kommer en ny liten människa till jorden där man kan börja på en alldeles ny ruta. Men i samma veva så levererades det en chock i vår familj. En chock som fick denna dröm att kantras, min sambos liv fick en ny dager och vi fick ta del om en lögn som gällde honom. En lögn som då hade skapats för 34 år sedan. En lögn som de allra flesta i vår omgivning tycktes veta förutom vi, förutom R som det gällde.
3,5 år har gått och jag kämpar fortfarande för denna idealiska bild åt alla håll. Gång på gång blir jag besviken, ledsen och upprörd. Ångesten är stor runt just detta.
Jag har nu kommit fram till att jag måste sluta jaga detta mål. För det krävs fler personer än mig för att kunna skapa det. Jag kan bara ändra på mig själv, jag rår inte på någon annan. Det är inte säkert att familjen, släkten någonsin kommer till insikt eller vill förstå hur många känslor de skadar. För mig gäller det att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till denna situation, samt att finna en acceptans till det. Jag kan bara jobba med mig själv och det är det jag ska göra.
Jag har en egen familj nu och det är där jag ska sätta mitt största fokus. Jag kan sätta upp som mål att M ska finna mig och R som självklara att komma till när han blir stor. Jag kan jobba för att han ska känna att han är någon även om han inte presterar. Jag kan även införa söndagsmiddagarna hemma när barnen har flyttat hemifrån.
Jag vet att det är många som bär på liknande problem som river upp känslostormar. Men det finns hjälp att få och känns det som ett stort problem tycker jag verkligen att man ska vända sig till en proffession så man får rätt verktyg att jobba med. När jag gick mammagrupp så var familjerådgivningen på besök. De berättade att dit är alla välkomna, inte bara par. Det kan vara syskon, mor och dotter, svårföräldrar m.m. Så det kan ju vara ett tips.
Jag har även lagt märke till att personer där blodsband inte finns kan bli lika betydelsefulla som en familjemedlem. Dessa relationer bör inte förringas bara därför. Ta för er av kärlek där kärlek kan finnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)