Jag vet inte vad ni har för bild av en stressad person. Men jag har fått den uppfattningen att detta scenarie är ett av de acceptabla för att kunna godtas och accepteras som stressad av omgivningen:
Det börjar redan på morgonen då du som förälder måste stiga upp i ottan för att hinna göra dig i ordning inför dagen. Sedan ska dina 3-5 barn väckas och tjatas på att de ska stiga upp. Skynda att göra frukost. Stressa på ungarna att klä sig, borsta tänderna, äta frukosten och sluta för jisses att bråka! Vissa barn kanske behöver hjälp med detta samt blöjor. Och oj! Är inte kläderna framtagna, skynda att hitta något att ha på sig, är ryggsäcken och dagisväskan packade?! Stöka bort frukosten från bordet, skynda på barnen ännu mer att ta på overaller och vissa ska kläs. Skynda er, vi ska vara på skolan om 10 minuter! Iväg med ungarna på diverse skolor och förskolor innan du äntligen kan hiva dig iväg till jobbet som du enbart har två minuter till godo att hinna till. Jobba, jobba, jobba!!! Hämta barnen från fritids och förskolan. Hem, få av barnen overallerna, börja med maten och det slår dig att du måste sätta igång en tvättmaskin och vad det är stökigt! Dessutom måste du skotta upp garageinfarten så du kan köra upp bilen. Barnen skriker och bråkar och middagen den duger inte. Iväg med de äldsta barnen på olika aktiviteter, för att sedan hämta dem därifrån. Dags för det sista bråket som består av att borsta tänderna, ta på sig nattkläder och sova, samt vilken saga som ska läsas. När barnen äntligen har somnat är klockan sen och du kanske kan ta dig lite egen tid.
Ja, jag blir då slut av att bara läsa denna historia och jag blir då inte förvånad att personer i dessa situationer är sönderstressade. Men om det är denna bild som gör stress acceptabelt, hur kan det då komma sig att unga arbetslösa personer, som lever i en lägenhet utan barn och har ingen annan än sig själv att ansvara för blir utbrända?
Det finns olika stress och stress i lagom form är bra. För mig går informationen från studielitteraturen som bäst in veckan före tenta än en månad innan. Just därför jag har lite stresspåslag. Man får även ett stresspåslag när man inser att fara hotar och kroppen gör sig redo att fly. Även det är bra stress.
Negativ stress behöver inte nödvändigtvis handla om att man har tusen saker att göra. Vissa vill ha det så och beroende på vad de tusen olika sakerna består av så kan de tillföra även god energi.
Sedan har vi dem som får vardagen att gå runt med vardagliga sysslor. Som jag t.ex. jag har endast ett barn, han är visserligen i trotsen, men är otroligt snäll och väldigt lätthanterlig i jämförelse med många andra barn. Jag bor endast i en trea och behöver inte oroa mig för snöskottning eller gräsklippning. Min sambo har en bra inkomst och jag tar studielån varje månad. Ett ganska behagligt liv i mångas ögon och det skulle kunnat ha varit det. Det är inte ovanligt att just på grund av detta mötas av höjda ögonbryn av personer som inte har förståelse för min situation. Man får frågan, "Men vad är du stressad över? och mer eller mindre förväntar sig ett universalsvar. Dessa personer har inte så bra insikt i vad den här typen av stress innebär.
Att bli utmattad handlar om att man har burit på negativ stress allt för länge. För den arbetslöse kan det innebära just det. Varför får jag inget jobb? Imorgon måste jag ännu en gång sätta mig och leta jobb och skriva ansökningar. Och så är det möte med arbetsförmedlingen och papper som ska skickas till olika instanser för att kanske kunna få en inkomst. Hur ska jag få in pengar denna månad, hur ska jag betala räkningarna? När kan jag få unna mig en pizza och inte bara ett nudelpaket?
För andra handlar det om orimliga krav som man själv sätter på sig eller som andra sätter på en. Känslor av misslyckanden. Eller dåligt samvete över barnen eller andra i sin omgivning. Prestationskrav och ångest eller att hela tiden gå och oroa sig för saker och ting, saker som ska hända om flera år. Vissa har fobier, eller tolkar allt till något negativt och får för sig att världen är emot dem. Vissa kan ha varit med om traumatiska upplevelser. Exemplen är många och jag skulle kunna rabbla i evigheter. Även om det inte handla om tusen fysiska saker att måsta göra, så råder det storm inne i hjärnan av tusen olika tankar (ångest, måsten, samvete, misslyckanden, oro etc.).
Människokroppen består av en massa delar, ämnen och hormoner. För mig är det riktigt fascinerande och ju mer jag studerar kroppen desto mer förundras jag över att mer inte går fel. Det är så mycket som ska "klaffa". Så när det väl går fel så är det egentligen inte så konstigt.
Är man utmattad så är man, oavsett vad som har lett en dit. Det må uppfattas som banala orsaker i andras ögon, men det är det inte. Huvudsaken man försöker att göra något åt det. Och jag vet, ibland infinner sig inte orken ens att ta sig upp ur sängen, så hur ska man orka gå till grunden med sina problem? Vissa känslor ska man acceptera och vissa ska man förändra. Att vara utmattad tycker jag inte hör till kategorin acceptans, då ett lyckligare liv kan stå i sikte. Det är värt att kämpa för!
