onsdag 26 januari 2011
Nu på fredag
Är det någon förresten i min bekantskapskrets som ska besöka det sista club 27 på fredag? Är det någon som är sugen på att gå följer jag gärna med :).
Att säga nej
Denna dag började med ett sms där jag ombads att hoppa in med kort varsel och hjälpa till. Det blev till att stressa iväg och programera om min hjärna från dagens agenda till en helt ny. Egentligen hade jag planerat in att tvätta och så en massa mail och ringande till bland annat CSN, försäkringskassan och skolan. Inga roliga samtal, men ett måste då de ska ha kompletteringar hit och dit. Denna byråkrati.
Dagen i sig blev rätt så intensiv, just för att jag kände att jag var i en situation där jag inte var förberedd och inte hade någon kontroll. Då börjar mina grå jobba på högvarv och prestationångesten stiger till max. När jag väl hämtade min son från dagis var jag riktigt trött att jag stupade på soffan och somnade. Som tur är har sonen lärt sig att handskas med en DVD så han hade roat sig med det istället. Men nu sitter jag här istället med ångesten att jag inte har fått gjort de saker jag hade planerat. Viktiga måsten som jag måste samla kraft till mentalt för att orka genomföra och för att jag ska kunna förstå innebörden av de samtal som ska hållas. Denna ångest som säkerligen kommer att hålla mig vaken även denna natt.
Detta är ännu ett identifierat problem för mig. Något som jag vet är vanligt när det gäller utmattade människor. Jag behärskar inte konsten att säga nej. På något sätt står det som skrivet i sten att är det någon som står en nära så får man absolut inte säga nej. Bara släpp allt det du gör för tillfället och alla eventuella planer och gör det, för det är din förbannade skyldighet! Det är den innebörden som är inpräntad i min hjärna. Just det här att vara den perfekta allting som alltid hjälper till. Ett invant mönster som upprepar sig gång på gång. Eftersom jag näst intill alltid ställer upp så är det mig man frågar. Men det är även det här som har fått mig precis där jag är idag.
I allmänhet känner jag heller inte ofta att jag får någon tacksamhet för det jag har ställt upp med. Jag blir som bara tagen för given. Så egentligen kan jag ju fråga mig själv, vad får jag ut av detta beteende?
Men jag är en omhändertagande människa. Jag tar till mig personer allt för lätt och vill hjälpa dem på alla sätt. Jag kommer fortfarande ihåg personerna från äldreboendet där jag gjorde min första praktik vt 2009. Än idag kan jag sympatisera med dem och läser dödsannonserna om någon av dem ska stå med. Här om veckan gjorde en det och jag kan inte låta bli att sympatisera för denna person eftersom h*n var mycket ensam. Under dessa två år är det rätt många personer jag har samlat på mig att bära med och skänker dem lite då och då en tanke. Detta är något jag måste komma ifrån och något som jag har jobbat stenhårt med i två års tid.
Min kurator sa till mig att det inte är så konstigt att jag har valt sjuksköterska. Omhändertagande människor väljer omhändertagande yrken. Men jag kan inte ta hand om alla dygnet runt. Antingen så arbetar jag med ett omhändertagande jobb och struntar i det på min fritid eller så är jag omhändertagande på min framtid och väljer ett annat sorts yrke. Det är ord som jag tycker är värt att ägna en tanke åt.
Dagen i sig blev rätt så intensiv, just för att jag kände att jag var i en situation där jag inte var förberedd och inte hade någon kontroll. Då börjar mina grå jobba på högvarv och prestationångesten stiger till max. När jag väl hämtade min son från dagis var jag riktigt trött att jag stupade på soffan och somnade. Som tur är har sonen lärt sig att handskas med en DVD så han hade roat sig med det istället. Men nu sitter jag här istället med ångesten att jag inte har fått gjort de saker jag hade planerat. Viktiga måsten som jag måste samla kraft till mentalt för att orka genomföra och för att jag ska kunna förstå innebörden av de samtal som ska hållas. Denna ångest som säkerligen kommer att hålla mig vaken även denna natt.
Detta är ännu ett identifierat problem för mig. Något som jag vet är vanligt när det gäller utmattade människor. Jag behärskar inte konsten att säga nej. På något sätt står det som skrivet i sten att är det någon som står en nära så får man absolut inte säga nej. Bara släpp allt det du gör för tillfället och alla eventuella planer och gör det, för det är din förbannade skyldighet! Det är den innebörden som är inpräntad i min hjärna. Just det här att vara den perfekta allting som alltid hjälper till. Ett invant mönster som upprepar sig gång på gång. Eftersom jag näst intill alltid ställer upp så är det mig man frågar. Men det är även det här som har fått mig precis där jag är idag.
I allmänhet känner jag heller inte ofta att jag får någon tacksamhet för det jag har ställt upp med. Jag blir som bara tagen för given. Så egentligen kan jag ju fråga mig själv, vad får jag ut av detta beteende?
Men jag är en omhändertagande människa. Jag tar till mig personer allt för lätt och vill hjälpa dem på alla sätt. Jag kommer fortfarande ihåg personerna från äldreboendet där jag gjorde min första praktik vt 2009. Än idag kan jag sympatisera med dem och läser dödsannonserna om någon av dem ska stå med. Här om veckan gjorde en det och jag kan inte låta bli att sympatisera för denna person eftersom h*n var mycket ensam. Under dessa två år är det rätt många personer jag har samlat på mig att bära med och skänker dem lite då och då en tanke. Detta är något jag måste komma ifrån och något som jag har jobbat stenhårt med i två års tid.
Min kurator sa till mig att det inte är så konstigt att jag har valt sjuksköterska. Omhändertagande människor väljer omhändertagande yrken. Men jag kan inte ta hand om alla dygnet runt. Antingen så arbetar jag med ett omhändertagande jobb och struntar i det på min fritid eller så är jag omhändertagande på min framtid och väljer ett annat sorts yrke. Det är ord som jag tycker är värt att ägna en tanke åt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)