Att forma en människa

Min son är så fruktansvärt lik mig till sättet. Jag har många barndomsminnen från tidig ålder, så tidigt som när jag var ett. Ofta när jag ser Ms reaktioner på saker och ting känner jag igen mig själv och jag kan nästan minnas känslan. När han blir så där tvärarg och allt bara blir fel för att en legobit råkade hamna på sniskan. Så var jag också, gjorde en höna av en fjäder. Det är verkligen inte så här jämt, långt ifrån skulle jag vilja säga. Det beror alldeles på hur trött den lille är.

Jag har märkt att han möjligtvis har fått något annat av mig- ångesten. Jag själv har haft ångest så länge jag kan minnas och i mitt fall handlar det mycket om separationsångest, att lämna boet. När jag var lite hade jag en dagmamma som jag vantrivdes hos så fruktansvärt, varje kväll då mamma hämtade mig var det en befrielse, men morgonen började med en klump i magen. Däremot såg jag fram emot skolan, jag minns att jag brukade sitta nästan dagligen och försöka få armen över huvudet för att nå öronsnibben- för jag hade hört att först när man gör det är man skolmogen.

Äntligen började skolan, men det var ingen dans på rosor, från dag ett blev jag mobbad. Tydigen var det fel på mitt utseende, för att sedan bli fel på allt jag gjorde. Det resulterade i att jag vek bort blicken eller blundade direkt jag gick förbi en spegel eftersom jag inte kunde utstå den fula spegelbild jag möttes av. Det har satt djupa ärr och än idag är jag inte tillfreds med mitt utseende. I klassrummet hade vi en lärare som var opedagogisk och nedtryckande. Hon delade upp klassen i tre grupper i matte. I ena gruppen var de som var sämst på att räkna. De hade en stoppsida som inte var så långt fram i boken. Den andra gruppen var bättre, de fick räkna lite längre. Och så den tredje gruppen var bäst. De fick räkna allra längst. Jag hamnade såklart i den sämsta gruppen, men å vad jag ville var i den som var bäst. Jag kämpade verkligen. Så över ett lov bestämde jag mig för att ta hem boken och träna, jag var inte äldre än 7-8 år då. Det var över jullovet och de som var i bästa gruppen skulle få räkna ut boken efter lovet och få en ny. Det ville jag med göra. Så jag tränade och tränade och hade till sist räknat ut hela boken. Lyckan var total! Jag förstod matten, jag skulle också få en ny bok och jag skulle inte få vara kvar i den sämsta gruppen. Stolt som en tupp visade jag upp boken för fröken efter lovet. Hon blev ursinnig! Hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag hade räknat längre än till min stoppsida och suddade ut allt efter den. Det jag hade suttit och ansträngt mig och glatt mig för under ett helt jullov. Och inte blev jag uppflyttad i någon grupp. Jag fick allt vackert vara kvar i den sämsta och därmed vara sämst. I klassrummet satt mobbarna och suckade instämmande med fröken och jag kände mig sämst i världen. Detta ledde inte direkt till det bästa självförtroendet och jag började mer och mer te mig som jag trodde att folk förväntade sig av mig. Jag räckte inte upp handen och när jag fick frågan så vågade jag inte svara rätt. Detta om något gav mig ångest och jag mådde dåligt varje dag jag skulle till skolan. Jag vet inte om det här har någon inverkan på att jag har svårt att finna mig i nuet. Jag kan ha ångest för något som ska infinna sig om flera månader. Bland annat det har fått mig där jag är idag.

Min son har också tendenser att inte infinna sig i nuet. Nu när jag är sjukskriven så har jag honom endast 15 timmar på dagis; tisdag, onsdag och torsdag. När jag hämtade honom i torsdags sa han Mamma, jag vill inte på dagis på tisdag. Något han har sagt varje dag tills det blev tisdag, för han verkar också lida av någon sorts separationsångest. Jag försöker säga till honom att han inte behöver tänka på tisdag än. Idag är en annan dag då vi gör något annat och då ska vi ha roligt åt det istället. Men hur förklarar man det på bästa sätt för en lill'kille på 3,5 år? Jag vill ju verkligen inte att han ska sluta som jag. M vet jag har det bra på förskolan, han har fina kompisar som han har haft med sig sedan dag ett och de leker bra med varandra. Fröknarna är också jättefina och mysiga.

Man har verkligen större makt än man tror över ett barn och vill man att de ska bli starka individer med god självkänsla och gott självförtroende gäller det att "forma" dem rätt. Jag gör mitt bästa och jag hoppas att det kommer att bli ett givande resultat. Men det jag ser hos min lille skatt kan inte hjälpa att riva upp oro i mammahjärtat.