Att vara vuxen är väl att våga vara barn?

Jag har blivit vuxen i olika bemärkelse. En av dem är att jag inte har tid till att ägna mig åt saker som en gång gjorde mig glad. Eller snarare inte tar mig tid. Jag kom att tänka på en sak när jag stod i duschen, på mitt förflutna, vem jag en gång var och den jag har blivit. Vissa saker som jag har fått med mig till att vara den jag är idag är jag glad över, men vissa saker har jag tappat, saker som jag inte ha reflekterat över. Så då kom jag på att jag ska försöka kartlägga olika grejer jag ägnat mig åt i mitt liv som gjort mig glad och sedan pröva på dem igen. Detta för att se om de har liknande effekt på mig idag. Det gäller ju att hitta små guldkorn i vardagen. Här följer några exempel:

När jag var barn:

• gillade jag att ligga i snön och blicka mot stjärnorna.
• gillade jag att se på molnen och månen när jag åkte bil.
• gillade jag att sparka och åka spark.
• gillade jag att rita och måla.
• gillade jag att sjunga och hitta på nya danskoregrafier.
• gillade jag att sminka mig, kompisar och dockhuvudet.
• gillade jag att idrotta.
• gillade jag att klinka på pianot.
• gillade jag att lära mig noter på egen hand.

När jag var ett större barn och tonåring:

• gillade jag att sätta igång en skiva och dansa loss i vardagsrummet.
• gillade jag att sjunga, spela piano, ta ut på gehör och komponera egen musik.
• gillade jag att skriva poesi, dikter och noveller.
• gillade jag att teckna, måla och skulptera med lera.
• gillade jag att lära mig nya saker.
• gillade jag att sminka.

Som vuxen kom detta in i mitt liv:

• att sy.
• att snickra, bygga och renovera möbler.
• att så fröer och plantera.

När var jag som lyckligast i det jag gjorde? När jag var barn. Då hade jag inte lika stora krav på mig och mina naiva barnögon tyckte att streckgubbarna såg ut som Carl Larsson-målningar, jag dansade som bakgrundsdansarna i melodifesivalen, pianoklinket var minst i samma klass som Mozart etc. Vissa saker blev inte lika kul eller så slutade man med det för att alla krav kom. Sedan så började andra att tävla mot en (vilket jag verkligen avskyr), man blev jämförd med andra, minimerad jämtemot andra, tappade självförtroendet eller fick inte höra att man var duktig på olika saker längre. Så bara som en parentes, sluta inte ge beröm till personer som ni tycker gör något bra eller är duktiga på något. Ta er tid att lyssna. Små saker betyder så mycket.

Back in track: Det där med att måla gjorde jag faktiskt innan jul. Jag lovade sonen att han skulle få använda mina akrylfärger, penslar och staffli och tillsammans så skulle vi måla på en canvasduk. När man målar med en treåring kan man inte sätta några Rembrandt-förhoppningar på målningen. Han använde alla sorts förger och drog med penseln över det jag hade målat. Till sist gjorde jag samma sak. Jag använde mig av färger som jag inte brukade och lät penseln bara skapa en massa former, helt oviss om hur denna målning skulle sluta. Resultatet blev en färgpalett i härliga kulörer och former, som faktiskt får stå framme. Känslan var härlig, det var en befrielse, för jag hade gjort något jag tyckte var roligt och utan att lägga några krav i det. Helt plötsligt var jag också tre år och fann lyckan i det.

Så nu har jag faktiskt lyckats fixa en spark, jag bara väntar på att få hem den, så jag kan ta mig en tur. Det här vara bara tips och tankar från mig på något som förhoppningsvis kan fungera som ett andningshål där man bara kan vara. Jag ska försöka att komma ihåg att blogga om olika resultat. Känner någon för att haka på detta får ni gärna vid senare tillfälle lämna en kommentar om hur de gick för er.

Ha en underbar tisdag