Nu är det allt för länge sedan jag uppdaterade här på bloggen och jag undrar om det finns några tappra läsare som dröjer sig kvar. Men det är tyvärr så här jag fungerar. Jag vill så gärna blogga och uppdatera, men när energin är knapp måste jag prioritera annat.
På måndag återgår jag till skolan. Premiären i den nya klassen inleds med fem veckors praktik kommunalt. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det. Jag känner inte att energidepåerna är tillräckligt fyllda än. Vården och jag är nämligen lite oense. De tycker inte att jag ska gå tillbaka än. Men jag vill inte vänta till november och det av många skäl; dels för att det känns som jag skjuter upp livet (jag vet, en tankefälla jag inte lyckats bli av med) och sedan så är det till hänsyn av den ekonomiska aspekten också.
Den fas jag finner mig i just nu innebär dock några positiva saker. Att jag känner mig så konstant trött att jag skulle kunna sova 24 timmar om dygnet är tydligen ett positivt tecken. Det visar att jag äntligen börjat tillåta mig själv att slappna av och först då kan tydligen jag börja läka. Om jag hade haft ett arbete hade jag nog utan problem kunnat gå tillbaka på en deltid. Men att gå tillbaka till skolan är som att sätta igång till 110% igen. Och det är bland annat därför vården inte tycker att det är läge än. Man sa till mig att jag kan likna min energibägre med en 1 liters tillbringare. Om den nu bara är fylld med 1dl, så kommer den att gå åt ganska snabbt och så kommer jag att vara på exakt samma ställe igen.
Visst låter det som ett klockrent val att göra? Men man kan ju undra om jag har lärt mig något under dessa fyra månader. Hälsomässigt är det inte särskilt bra att gå tillbaka. Men här är jag igen, tokdum och envis och följer samma hjulspår som jag befann mig i för dryga fyra månader sedan. Jag kommer att vara arg på mig själv hur jag än gör. Men det är bara åtta veckor kvar av den här terminen och det skulle vara så skönt att lägga termin fyra bakom mig.
onsdag 6 april 2011
tisdag 8 mars 2011
Långt mellan gångerna
Det är långt mellan inläggen. Just nu befinner jag mig i en dipp energimässigt, så orken räcker inte till mer än till det "nödvändigaste": Jag har dock tagit mig ut på bio två gånger, vilket ger positiv energi :). Ska försöka återkomma snart.
onsdag 2 mars 2011
Matris
Idag hade jag kuratortid och vi har börjat prata om hur jag ska ta ställning till om jag orkar gå tillbaka till skolan i april. Att gå tillbaka idag skulle inte vara särskilt givande, men det är dock en månad kvar och på den tiden kan det hinna hända mycket.
Jag fick dock med mig en matris som jag ska försöka fylla i tills nästa gång, då vi ska prata vidare runt det. Den heter Underskott och överskott av beteenden och handlar kort och gott om att kartlägga vad man anser ha för mycket och för lite av i vardagen.
Inre handlar t.ex. om tankar. Man kan ha t.ex.ett inre överskott på ångest och ett inre underskott på avslappning.
Yttre riktar mer in sig på aktivitet: Exempelvis kan man ha ett yttre överskott på att städa och ett yttre underskott för egen tid.
Jag tycker att det här verkar vara ett bra sätt att få en bild över hur vardagen ser ut. Sedan gäller det att koppla ihop och välja hur man ska förhålla sig till det. Är man beredd att förändra något? Vill man förändra? Eller är man nöjd?
Detta kan man använda sig av när det gäller fler saker i livet. Som relationen till sin partner. Vad har man för mycket och för lite av i relationen? Är det något som tär känslomässigt eller har lagt sig som ett hinder? Jag kan tänka mig att det här är ett bra sätt att börja nysta i det hela och få en grund att kunna prata ut.
Jag fick dock med mig en matris som jag ska försöka fylla i tills nästa gång, då vi ska prata vidare runt det. Den heter Underskott och överskott av beteenden och handlar kort och gott om att kartlägga vad man anser ha för mycket och för lite av i vardagen.
Inre handlar t.ex. om tankar. Man kan ha t.ex.ett inre överskott på ångest och ett inre underskott på avslappning.
Yttre riktar mer in sig på aktivitet: Exempelvis kan man ha ett yttre överskott på att städa och ett yttre underskott för egen tid.
Jag tycker att det här verkar vara ett bra sätt att få en bild över hur vardagen ser ut. Sedan gäller det att koppla ihop och välja hur man ska förhålla sig till det. Är man beredd att förändra något? Vill man förändra? Eller är man nöjd?
Detta kan man använda sig av när det gäller fler saker i livet. Som relationen till sin partner. Vad har man för mycket och för lite av i relationen? Är det något som tär känslomässigt eller har lagt sig som ett hinder? Jag kan tänka mig att det här är ett bra sätt att börja nysta i det hela och få en grund att kunna prata ut.
söndag 27 februari 2011
Ett andningshål och en sparktur
Jag har haft en liten negång i helgen och därför varit frånvarande från bloggen.
Vilket vackert väder vi har! Gårdagen var som gjord för att vara ute och inte förspilldes det någon tid här inte. Uppstädning av lägenheten fick utebli och istället tog vi en härlig sparktur. Det var lika roligt som jag minns det och inte minst lika roligt att ha ett tjoande barn på sparken. Däremot har jag konstaterat att man hade bättre kondition som barn, inte minns jag att det var så jobbigt att sparka! Men kul var det och så får jag se det som ett bonuspass motionsmässig :).
Jag drömmer mig bort till stugan. Vi har kvar ett gammalt släkthus ute på landet där bland annat min mormor växte upp och generationer av släkten före henne. Det har alltid varit mitt andningshål och jag har sett till att inte ta med en massa måsten dit, inga läxor, inget jobb. När jag är där är jag bara ledig och kan insupa den rena luften och en varm sommardag låta gräset smeka mina fotsulor, medan jag kan gå omkring på gräsmattan i bara nattlinnet om jag vill. Ett andningshål är bra, det ger då mig styrka och energi.
Nu ska jag försöka ta mig ut och njuta av det goda vädret :). Trevlig söndag!
Vilket vackert väder vi har! Gårdagen var som gjord för att vara ute och inte förspilldes det någon tid här inte. Uppstädning av lägenheten fick utebli och istället tog vi en härlig sparktur. Det var lika roligt som jag minns det och inte minst lika roligt att ha ett tjoande barn på sparken. Däremot har jag konstaterat att man hade bättre kondition som barn, inte minns jag att det var så jobbigt att sparka! Men kul var det och så får jag se det som ett bonuspass motionsmässig :).
Jag drömmer mig bort till stugan. Vi har kvar ett gammalt släkthus ute på landet där bland annat min mormor växte upp och generationer av släkten före henne. Det har alltid varit mitt andningshål och jag har sett till att inte ta med en massa måsten dit, inga läxor, inget jobb. När jag är där är jag bara ledig och kan insupa den rena luften och en varm sommardag låta gräset smeka mina fotsulor, medan jag kan gå omkring på gräsmattan i bara nattlinnet om jag vill. Ett andningshål är bra, det ger då mig styrka och energi.
Nu ska jag försöka ta mig ut och njuta av det goda vädret :). Trevlig söndag!
torsdag 24 februari 2011
Kuratortid och födelsedag
Jag har haft en kuratortid idag, då jag valde att ta upp sonens ångest. Som jag vet så är hon inte barnspecialist, men imorgon ska hon på ett möte. Ett möte där de träffas olika kuratorer med en psykolog som handledare. Där kan de ta upp vissa problem utan att berätta vem det handlar om. Hon sa att hon skulle ta med min fråga till imorgon. Kanske får jag något råd och det skulle kännas jättebra.
Idag är en fullspäckad dag, som jag tror kommer att bli trevlig. Ska alldeles strax hämta sonen från förskolan och sedan bär det av för några ärenden på stan. I afton ska vi bege oss till världens finaste lillebror som fyllde år i tisdags.
Trevlig torsdag!
Idag är en fullspäckad dag, som jag tror kommer att bli trevlig. Ska alldeles strax hämta sonen från förskolan och sedan bär det av för några ärenden på stan. I afton ska vi bege oss till världens finaste lillebror som fyllde år i tisdags.
Trevlig torsdag!
onsdag 23 februari 2011
Att forma en människa
Min son är så fruktansvärt lik mig till sättet. Jag har många barndomsminnen från tidig ålder, så tidigt som när jag var ett. Ofta när jag ser Ms reaktioner på saker och ting känner jag igen mig själv och jag kan nästan minnas känslan. När han blir så där tvärarg och allt bara blir fel för att en legobit råkade hamna på sniskan. Så var jag också, gjorde en höna av en fjäder. Det är verkligen inte så här jämt, långt ifrån skulle jag vilja säga. Det beror alldeles på hur trött den lille är.
Jag har märkt att han möjligtvis har fått något annat av mig- ångesten. Jag själv har haft ångest så länge jag kan minnas och i mitt fall handlar det mycket om separationsångest, att lämna boet. När jag var lite hade jag en dagmamma som jag vantrivdes hos så fruktansvärt, varje kväll då mamma hämtade mig var det en befrielse, men morgonen började med en klump i magen. Däremot såg jag fram emot skolan, jag minns att jag brukade sitta nästan dagligen och försöka få armen över huvudet för att nå öronsnibben- för jag hade hört att först när man gör det är man skolmogen.
Äntligen började skolan, men det var ingen dans på rosor, från dag ett blev jag mobbad. Tydigen var det fel på mitt utseende, för att sedan bli fel på allt jag gjorde. Det resulterade i att jag vek bort blicken eller blundade direkt jag gick förbi en spegel eftersom jag inte kunde utstå den fula spegelbild jag möttes av. Det har satt djupa ärr och än idag är jag inte tillfreds med mitt utseende. I klassrummet hade vi en lärare som var opedagogisk och nedtryckande. Hon delade upp klassen i tre grupper i matte. I ena gruppen var de som var sämst på att räkna. De hade en stoppsida som inte var så långt fram i boken. Den andra gruppen var bättre, de fick räkna lite längre. Och så den tredje gruppen var bäst. De fick räkna allra längst. Jag hamnade såklart i den sämsta gruppen, men å vad jag ville var i den som var bäst. Jag kämpade verkligen. Så över ett lov bestämde jag mig för att ta hem boken och träna, jag var inte äldre än 7-8 år då. Det var över jullovet och de som var i bästa gruppen skulle få räkna ut boken efter lovet och få en ny. Det ville jag med göra. Så jag tränade och tränade och hade till sist räknat ut hela boken. Lyckan var total! Jag förstod matten, jag skulle också få en ny bok och jag skulle inte få vara kvar i den sämsta gruppen. Stolt som en tupp visade jag upp boken för fröken efter lovet. Hon blev ursinnig! Hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag hade räknat längre än till min stoppsida och suddade ut allt efter den. Det jag hade suttit och ansträngt mig och glatt mig för under ett helt jullov. Och inte blev jag uppflyttad i någon grupp. Jag fick allt vackert vara kvar i den sämsta och därmed vara sämst. I klassrummet satt mobbarna och suckade instämmande med fröken och jag kände mig sämst i världen. Detta ledde inte direkt till det bästa självförtroendet och jag började mer och mer te mig som jag trodde att folk förväntade sig av mig. Jag räckte inte upp handen och när jag fick frågan så vågade jag inte svara rätt. Detta om något gav mig ångest och jag mådde dåligt varje dag jag skulle till skolan. Jag vet inte om det här har någon inverkan på att jag har svårt att finna mig i nuet. Jag kan ha ångest för något som ska infinna sig om flera månader. Bland annat det har fått mig där jag är idag.
Min son har också tendenser att inte infinna sig i nuet. Nu när jag är sjukskriven så har jag honom endast 15 timmar på dagis; tisdag, onsdag och torsdag. När jag hämtade honom i torsdags sa han Mamma, jag vill inte på dagis på tisdag. Något han har sagt varje dag tills det blev tisdag, för han verkar också lida av någon sorts separationsångest. Jag försöker säga till honom att han inte behöver tänka på tisdag än. Idag är en annan dag då vi gör något annat och då ska vi ha roligt åt det istället. Men hur förklarar man det på bästa sätt för en lill'kille på 3,5 år? Jag vill ju verkligen inte att han ska sluta som jag. M vet jag har det bra på förskolan, han har fina kompisar som han har haft med sig sedan dag ett och de leker bra med varandra. Fröknarna är också jättefina och mysiga.
Man har verkligen större makt än man tror över ett barn och vill man att de ska bli starka individer med god självkänsla och gott självförtroende gäller det att "forma" dem rätt. Jag gör mitt bästa och jag hoppas att det kommer att bli ett givande resultat. Men det jag ser hos min lille skatt kan inte hjälpa att riva upp oro i mammahjärtat.
Jag har märkt att han möjligtvis har fått något annat av mig- ångesten. Jag själv har haft ångest så länge jag kan minnas och i mitt fall handlar det mycket om separationsångest, att lämna boet. När jag var lite hade jag en dagmamma som jag vantrivdes hos så fruktansvärt, varje kväll då mamma hämtade mig var det en befrielse, men morgonen började med en klump i magen. Däremot såg jag fram emot skolan, jag minns att jag brukade sitta nästan dagligen och försöka få armen över huvudet för att nå öronsnibben- för jag hade hört att först när man gör det är man skolmogen.
Äntligen började skolan, men det var ingen dans på rosor, från dag ett blev jag mobbad. Tydigen var det fel på mitt utseende, för att sedan bli fel på allt jag gjorde. Det resulterade i att jag vek bort blicken eller blundade direkt jag gick förbi en spegel eftersom jag inte kunde utstå den fula spegelbild jag möttes av. Det har satt djupa ärr och än idag är jag inte tillfreds med mitt utseende. I klassrummet hade vi en lärare som var opedagogisk och nedtryckande. Hon delade upp klassen i tre grupper i matte. I ena gruppen var de som var sämst på att räkna. De hade en stoppsida som inte var så långt fram i boken. Den andra gruppen var bättre, de fick räkna lite längre. Och så den tredje gruppen var bäst. De fick räkna allra längst. Jag hamnade såklart i den sämsta gruppen, men å vad jag ville var i den som var bäst. Jag kämpade verkligen. Så över ett lov bestämde jag mig för att ta hem boken och träna, jag var inte äldre än 7-8 år då. Det var över jullovet och de som var i bästa gruppen skulle få räkna ut boken efter lovet och få en ny. Det ville jag med göra. Så jag tränade och tränade och hade till sist räknat ut hela boken. Lyckan var total! Jag förstod matten, jag skulle också få en ny bok och jag skulle inte få vara kvar i den sämsta gruppen. Stolt som en tupp visade jag upp boken för fröken efter lovet. Hon blev ursinnig! Hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag hade räknat längre än till min stoppsida och suddade ut allt efter den. Det jag hade suttit och ansträngt mig och glatt mig för under ett helt jullov. Och inte blev jag uppflyttad i någon grupp. Jag fick allt vackert vara kvar i den sämsta och därmed vara sämst. I klassrummet satt mobbarna och suckade instämmande med fröken och jag kände mig sämst i världen. Detta ledde inte direkt till det bästa självförtroendet och jag började mer och mer te mig som jag trodde att folk förväntade sig av mig. Jag räckte inte upp handen och när jag fick frågan så vågade jag inte svara rätt. Detta om något gav mig ångest och jag mådde dåligt varje dag jag skulle till skolan. Jag vet inte om det här har någon inverkan på att jag har svårt att finna mig i nuet. Jag kan ha ångest för något som ska infinna sig om flera månader. Bland annat det har fått mig där jag är idag.
Min son har också tendenser att inte infinna sig i nuet. Nu när jag är sjukskriven så har jag honom endast 15 timmar på dagis; tisdag, onsdag och torsdag. När jag hämtade honom i torsdags sa han Mamma, jag vill inte på dagis på tisdag. Något han har sagt varje dag tills det blev tisdag, för han verkar också lida av någon sorts separationsångest. Jag försöker säga till honom att han inte behöver tänka på tisdag än. Idag är en annan dag då vi gör något annat och då ska vi ha roligt åt det istället. Men hur förklarar man det på bästa sätt för en lill'kille på 3,5 år? Jag vill ju verkligen inte att han ska sluta som jag. M vet jag har det bra på förskolan, han har fina kompisar som han har haft med sig sedan dag ett och de leker bra med varandra. Fröknarna är också jättefina och mysiga.
Man har verkligen större makt än man tror över ett barn och vill man att de ska bli starka individer med god självkänsla och gott självförtroende gäller det att "forma" dem rätt. Jag gör mitt bästa och jag hoppas att det kommer att bli ett givande resultat. Men det jag ser hos min lille skatt kan inte hjälpa att riva upp oro i mammahjärtat.
tisdag 22 februari 2011
Idéer
Ibland när dagarna är energilösa, men även då rastlösheten infinner sig har jag svårt att komma på saker att göra för att stilla min oro. Sådana dagar känns som om det inte finns en endaste sak i hela världen att hitta på. Medan då dagar då energin infinner sig så kan man komma på en uppsjö. Jag talar nu om saker som har positiv inverkan på en och inte vardagsmåsten som matlagning, läxläsning, städning, dagishämtning m.m..
Jag har kommit över en lista på idéer som ska vara lustbetonade. Jag har inte rättigheterna att publicera den så jag plockar ur några slumpmässiga förslag:
Jag har kommit över en lista på idéer som ska vara lustbetonade. Jag har inte rättigheterna att publicera den så jag plockar ur några slumpmässiga förslag:
- Skriva dagbok
- Läsa skönlitteratur
- Köpa blommor till sig själv
- Motion
- Ligga i solen
- Skratta
- Ha sexiga, dyra eller vackra kläder på sig
- Göra fint hemma
- Sex
- Tänka på sådant jag tycker att jag är bra på
- Handarbete
- Flörta
- Gå på skönhetssalong
- Dagdrömma
- Titta på TV
- Göra klart en uppgift
- Skriva brev
- Bada bastu
- Lösa korsord
- Träffa nya människor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)