Det har inte blivit så mycket skrivet i helgen, men det beror just på att det är helg. Då är de i min närhet lediga och då försöker jag umgås med dem för att finna lite energi. Så just på helgerna kan jag inte utlova att det blir så mycket skrivet. Beroende på tid och energi så lägger jag mest tid på det under veckorna. Så därför tänker jag skriva om det jag läste om aggressivitet i ett senare inlägg.
Idag är bara en sådan dag då jag är ledsen och jag kan inte sätta fingret på det. Jag vill helst bara gråta. Men jag är en mästare på att kamoflera det. Jag får ofta höra att jag alltid är så glad, men många gånger går jag bara med en klump i magen. Ibland kan man uppleva mig som tvär och otrevlig, men då är jag för det mesta ledsen.
Vad som utlöste det imorse var en dröm jag hade inatt. Drömmen i sig var underbar, den utspelade sig innan min sambos tid. Jag befann mig i Paris och hade ett romantiskt förhållande med en man, som för övrigt i verkligheten är okänd för mig. Jag var otroligt lycklig inatt :). Dessto mindre lycklig när jag vaknade. Missförstå mig rätt, jag önskar verkligen inte bort min sambo, det var nog helheten i sig. Men den påminde mig även om en massa drömmar jag haft och har, som jag inte har genomfört.
För mig har det alltid varit viktigt att göra allt rätt. Jag tror även att jag har en massa förväntningar på mig, som jag verkligen försöker leva upp till. Jag försöker vara den perfekta dottern, den perfekta sambon, den perfekta modern, den perfekta studenten, den perfekta anställda, den perfekta systern etc, etc.
Jag har även målat upp hur ett idealiskt liv ska se ut, vilket jag har försökt uppfylla och jag har även känt de kraven på mig. Först och främst en bra utbildning, jobb, träffa den rätta, barn, hus och lycka. Vad gjorde jag då? När jag var 22 examinerades jag från universitet. När jag var nyfyllda 22 träffade jag min sambo, som jag förlovade mig med när jag var 23. Från och med den dagen har jag gått och väntat på ett frieri som inte kläcktes förrän åtta år senare. Bara det innebar en frustration för mig, jag hade inte kontrollen och mitt uppmålade ideal höll på att suddas ut och det faktum att vi hunnit få barn innan äktenskapet. Här har jag misslyckats.
Vad har jag då gjort fel i detta rosenröda scenarium? Jag har inte följt mina drömmar, det jag verkligen vill och därmed förnekat mig själv. Bland annat därför är jag olycklig idag.
Egentligen ville jag resa och upptäcka världen och pröva på att bo i ett annat land. Min separationsångest och andras i min närhets separationsångest satt stopp för det. Utbildningsmässigt vet jag faktiskt ärligt inte än vad jag vill, bara att jag vill göra något kreativt och skapande. Under min uppväxt ville jag bli skådis, men då jag tyckte att det fanns för stor osäkerhet arbetsmässigt så valde jag en säkrare utbildning. Jag hade gärna njutit mer av den uppmärksamhet jag fick och fortfarande får av män. Min sambo är helt underbar, men han har helt avsaknad av romantik, vilket han väl är medveten om. Men han väger upp det på andra sätt. Jag däremot har behov av romantik och så här i efterhand kan jag tycka att jag var för ung att kasta mig in i ett livslångt förhållande på en gång.
Någonstans har jag tänkt att bara livet faller på plats (uppmålade idealet) så kan jag påbörja mina drömmar. Jag går och väntar att livet ska börja. Medan jag väntar blir jag allt mer olycklig och allt mer fylld av ångest. Livet har fortfarande inte fallit på plats och ju mer det gör det dessto mer undrar jag om det är det livet jag vill ha. Jag har fortfarande drömmar om resor och leva i ett annat land. Jag vill lära mig fler danser, språk och ta del av fler kulturer. Jag vill ha romantik och uppmärksamhet. Ju längre tiden går dessto svårare känns det att uppfylla dessa drömmar. Att bo i ett annat land känns omöjligt med tanke på min son.
Denna nöt om någon känns omöjlig att knäcka. Jag vet heller inte hur jag ska förhålla mig till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar