onsdag 16 februari 2011

Att vara någons patient

Imorgon har jag kuratortid och det känns som om dagen inte kan gå nog fort till det. Det var ett tag sedan nu eftersom hon har varit sjuk.

I den situation jag befinner mig nu är att börja gå till en kurator det bästa jag har gjort. Det är bara jag, hon fyra väggar och sekretessen. Jag kan vädra mina tankar, funderingar och känslor utan att bli dömd för det. Hon öppnar nya perspektiv att se på saker och ting. Men jag kanske har haft turen att komma till en kurator som det klaffade bra med. Jag har hört från en del att de inte ger ett dyft för psykiatrin, vilket är synd. Särskilt när det finns hjälp att tillgå.


Jag måste erkänna att det tog emot ett bra tag att börja gå till en kurator. Tankarna var många, blandade med skam, värderingar jag fått med mig, steget mot något främmande och inte alltid så acceptabelt. Varför skulle någon vilja lyssna på mig? Jag vet att mina problem är rätt små och kan framstå som rätt banala i jämförelse med andras. Vad tänker kvinnan framför mig? Anser hon mig vara patetisk? Tycker andra i samhället att jag är en svag krake som inte klarar av att handskas med mina problem själv? Ganska parodoxala tankar egentligen då jag är öppen för psykiatrisk vård och jag har föreslagit det för många patienter.

Visst känns det lite surrealistiskt var gång vi ska boken en ny tid och hon klickar fram mitt namn i BMS. I samma system som jag har skrivit många journalanteckningar om "mina" patienter. Och jag kan inte låta bli att tänka "nu är jag en av dem". Jag står på den andra sidan strecket inom vården nu och det är mycket mer skrämmande och ensamt än att vårda. I alla fall för mig.

Jag försöker att tänka hur jag beter mig inför mina patienter. Visst finns det stunder då man har blivit mer tagen av någons sjukdomstillstånd än av någon annans. Det är stor skillnad att just ha lämnat den ångestfyllda palliativa cancerpatienten som vet han snart ska dö och smärtorna är är höga för att sedan gå till patienten några rum bort som egentligen är utskrivningsklar men klagar på ett sätt som får denne att låta döende över en blånagel. Hur gör man som personal då? Bestämmer man sig för att tycka att patienten mitt emot är patetisk och helt misslyckad?. Nej, som vårdare gäller det att gå in till varje ny patient som ett blankt papper. Cancerpatienten gäller inte här och nu och ska verkligen inte färga ens tankar och syn på patienten man har framför sig. Här och nu är det blånageln som gäller och den är viktig, för den gör ont och den här patienten är också inskriven för att få en bra vård.

Samma sak är det när man går till en kurator eller psykolog. Mina problem är inte patetiska eller mindre värda än någon annans. Som patient mår man dåligt och man är inte en psykopat som riskerar att bli fastspänd, få elchocker och bli lobotomerad för att man anses vara för mindre eller inte vara värd något mer. Man är där av en anledning och man har tagit ett stort och viktigt steg med ett mål att få må bättre. Det är inte ett banalt eller patetiskt mål. Ett väldigt sunt sådant skulle jag vilja säga.

Jag skulle önska att alla som känner ett behov av denna typ av hjälp skulle få det. De kan ge olika perspektiv på saker och ting och verktyg att jobba med. Men storjobbet får man göra själv, just för att ingen annan kan göra det åt en. Det är värt att stå i kö för att komma sig för och som tur är har samhället en öppnare syn till psykiatrisk vård än vad det hade förut. De personer som fortfarande är kvar i gamla normer och åsikter kan dra något gammalt över sig för i slutänden är det dem som förlorar på att vara så snävsynta och bittra.

Har man väl tagit det första steget till att ta tag i ett problem så har man tagit ett stort steg tycker jag. Ett steg som förtjänar en eloge för det är inte så självklart för alla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar