Födelsedag

Idag fyller R år, en dag med lycka och många förväntningar. I alla fall från lillprinsen M och självklart vill  jag ju göra Rs dag så fin som möjligt. Däremot så kommer den inte att se ut som andra år, då jag nära nog har jobbat och stressat ihjäl mig med att baka en massa kakor och tårta, städa i varenda vrå och tagit hand om allt främmande på en och samma dag.

För att det här ska bli en bra dag för oss alla ser upplägget ut lite annorlunda. Idag firar bara vi tre här hemma. Sambon blev uppvaktad med presenter och "skönsåg" imorse. Ikväll blir det en liten godare middag samt en överraskningsefterrätt. På lördag kommer allt besök. Så jag har tänkt att dela upp "arbetet" under dessa dagar. Jag ska städa ett rum/ dag, köpa fikat förutom tårtan samt att R har erbjudit sig att baka bullar.

Knussligare än så behöver det inte bli och jag vet att gästerna och föelsedagsbarnet kommer att bli nöjda. Det är däremot en svår vana att bryta då jag vill göra allt det där och jag själv inte känner mig nöjd. Men det är bara att acceptera att man inte alltid hinner med eller orkar allt. Så nu ska jag försöka förlika mig med mitt upplägg som jag tror kommer att fungera, utmana mig själv och följa min plan.

Grattis min älskade

Tacksamhetslista 29 januari 2011

Idag har jag känt tacksamhet över

• den varma temperaturen ute
• att jag fått återuppleva gamla barndomsminnen som gjorde mig glad
• att jag och min son gjorde något roligt tillsammans med min syster med familj
• att jag blev bjuden på nybakta bullar hos en kär vän
• att jag fortfarande har denna vän i mitt liv sedan 9,5 år
• min son
• att jag har skrattat
• att jag har en bra dag
• att jag har någon att älska

Tankar

Nu har jag kört fem vardsgsövningar i mindfulness denna vecka. Jag måste erkänna att jag inte har ägnat dem så mycket tid som de kräver till sin fulla rätt. Men jag har ju kvar dem :). För mig som har problem med att befinna mig i nuet är detta bra och jag skulle gärna vilja ha Ola Shenströms bok. Men just nu finns ekonomi inte för den så det får helt enkelt vänta. Han bryter verkligen ned vardagen till små bitar och jag kan inte låta bli att känna det lite som att man ser världen ännu en gång utifrån ett barns ögon.

Just nu har jag börjat läsa Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor av Anna Kåver. Hon är leg. psykolog och leg psykoterapeut. Hennes sätt att skriva är verkligen lättläst och lättförståeligt.

Jag har börjat inse mer och mer att alla dessa känslor som ställer till det i grund och botten handlar om tankar, vilket ger mig väldigt tudelade känslor. Ett är Jippi! Nu kan jag ju göra något åt saken. Den andra känslan gör mig arg. Va fan! Hur har jag tillåtit detta hända mig?!

Men jag tänker gå efter den första känslan och börja se det som att det är jag som har makten. Det är jag som har makten att ta kontroll över mitt liv, att förändra mina tankar och tänka mig lycklig och jag ska banne mig lyckas! Jag förtjänar att vara lycklig och min son och framtida barn förtjänar en lycklig mamma.

Jag ska även skaffa mig ett självförtroende. I allt för många år har jag undvikit linnen med tunna axelband, korta kjolar eller att bada för alla dessa komplex. Det gör ju ingen annan än mig själv olycklig.

Nä, nu jädrar kryper tävlingsmänniskan i mig fram som ska övervinna det negativa. Var redo livet för här kommer jag.

Självkänsla

Mot en bättre självkänsla: Erkänn saker för dig själv som du är bra på/ som gör dig bra och intala dig det. Det ska vara bestämda fraser som inte ska innehålla "jag tror att jag är bra på..."

Detta är jag bra på:

• att lära mig nya språk
• att lyssna
• att organisera

Detta gör mig bra:

• Jag är en bra mamma
• Jag arbetar med mig själv för att få ett bra liv
• Jag är snäll och omtänksam

Detta ska hjälpa mig att fokusera på det positiva i mitt liv.

Nu på fredag

Är det någon förresten i min bekantskapskrets som ska besöka det sista club 27 på fredag? Är det någon som är sugen på att gå följer jag gärna med :).

Att säga nej

Denna dag började med ett sms där jag ombads att hoppa in med kort varsel och hjälpa till. Det blev till att stressa iväg och programera om min hjärna från dagens agenda till en helt ny. Egentligen hade jag planerat in att tvätta och så en massa mail och ringande till bland annat CSN, försäkringskassan och skolan. Inga roliga samtal, men ett måste då de ska ha kompletteringar hit och dit. Denna byråkrati.

Dagen i sig blev rätt så intensiv, just för att jag kände att jag var i en situation där jag inte var förberedd och inte hade någon kontroll. Då börjar mina grå jobba på högvarv och prestationångesten stiger till max. När jag väl hämtade min son från dagis var jag riktigt trött att jag stupade på soffan och somnade. Som tur är har sonen lärt sig att handskas med en DVD så han hade roat sig med det istället. Men nu sitter jag här istället med ångesten att jag inte har fått gjort de saker jag hade planerat. Viktiga måsten som jag måste samla kraft till mentalt för att orka genomföra och för att jag ska kunna förstå innebörden av de samtal som ska hållas. Denna ångest som säkerligen kommer att hålla mig vaken även denna natt.

Detta är ännu ett identifierat problem för mig. Något som jag vet är vanligt när det gäller utmattade människor. Jag behärskar inte konsten att säga nej. På något sätt står det som skrivet i sten att är det någon som står en nära så får man absolut inte säga nej. Bara släpp allt det du gör för tillfället och alla eventuella planer och gör det, för det är din förbannade skyldighet! Det är den innebörden som är inpräntad i min hjärna. Just det här att vara den perfekta allting som alltid hjälper till. Ett invant mönster som upprepar sig gång på gång. Eftersom jag näst intill alltid ställer upp så är det mig man frågar. Men det är även det här som har fått mig precis där jag är idag.

I allmänhet känner jag heller inte ofta att jag får någon tacksamhet för det jag har ställt upp med. Jag blir som bara tagen för given. Så egentligen kan jag ju fråga mig själv, vad får jag ut av detta beteende?

Men jag är en omhändertagande människa. Jag tar till mig personer allt för lätt och vill hjälpa dem på alla sätt. Jag kommer fortfarande ihåg personerna från äldreboendet där jag gjorde min första praktik vt 2009. Än idag kan jag sympatisera med dem och läser dödsannonserna om någon av dem ska stå med. Här om veckan gjorde en det och jag kan inte låta bli att sympatisera för denna person eftersom h*n var mycket ensam. Under dessa två år är det rätt många personer jag har samlat på mig att bära med och skänker dem lite då och då en tanke. Detta är något jag måste komma ifrån och något som jag har jobbat stenhårt med i två års tid.

Min kurator sa till mig att det inte är så konstigt att jag har valt sjuksköterska. Omhändertagande människor väljer omhändertagande yrken. Men jag kan inte ta hand om alla dygnet runt. Antingen så arbetar jag med ett omhändertagande jobb och struntar i det på min fritid eller så är jag omhändertagande på min framtid och väljer ett annat sorts yrke. Det är ord som jag tycker är värt att ägna en tanke åt.

Mindfulness

Jag har bestämt mig för att försöka koncentrera på en typ av övning i taget. Då jag har svårt att fokusera på nuet så har jag bestämt mig för att denna vecka ägna mig åt just det. På Mindfulnesscenter kan man skriva upp sig på fem enkla prova på övningar. Dessa får man till sin e-postadress gratis.

Vänner

Igår fick jag överraskande och trevligt besök av en skolkompis. Det blev en riktigt trevlig kväll som tillförde mig positiv energi. Tack vännen :).

Just det här med vänner kan jag tycka är svårt när man är utmattad. Någonstans inom sig vill man träffa sina vänner, umgås och göra sådant man brukar. Men kroppen säger någonting annat, den orkar inte. Den orkar inte med alla moment runt om. Det kan vara simpla moment som att klä sig, eller ta på sig skorna, att gå utanför dörren eller sätta sig i bilen. Det har inte så mycket med vännerna själv att göra. För mig var det så och är fortfarande så till stor del. Detta kan leda till en isolering som inte kommer att vara givande på sikt.

Något viktigt här kan jag tycka är hur man själv ska förhålla sig till saker och ting. Kanske inte vännerna hör av sig längre. Det behöver inte nödvändigtvis vara för att de är less på en, utan för att de inte vill tränga sig på och vill att man själv ska ta det första steget.

Jag försöker tänka efter hur jag vill att en vänskap ska vara uppbyggd. På bådas villkor och ett jämlikt givande och tagande. När det gäller vänner som man verkligen inte vill mista från sitt liv kanske man ska förklara lite närmre hur det ligger till. Man behöver ju inte gå in på alla detaljer om det inte känns rätt. Men även att utmana sig själv och försöka ta initiativet till något roligt. Det kan vara något som sker på neutral mark, så som bio. Eller en promenad tillsammans, då får man sig dessutom ut och man behöver inte tänka på att städa fint hemma innan.

Men även om man är medveten om allt det här så är det inte säkert att man orkar. Därför vill jag även rikta ett ord utåt till alla vänner. Då pratar jag även enbart för min del. Jag uppskattar verkligen varje gång någon hör av sig eller när jag blir bortbjuden. För jag vill verkligen göra roliga saker och det tvingar mig till att utmana mig själv och inte bara sitta hemma. Efteråt brukar jag också vara glad med nyvunnen energi. Jag vill också ta mer initiativ till att träffas och skulle även göra det om inte utmattningen stod som en vägg emellan. Men jag försöker och med tiden, ju bättre jag mår så kommer jag att bli bättre på det med.

Jag uppskattar varje vän jag har...

Tacksamhetslista 24 januari 2011

Jag är tacksam för...

• Att jag i helgen har stickat en sjal till min mamma. Ett projekt jag har haft i huvudet i 4 år och att det nu blivit av.
• Att jag igår tog mig ut att hälsa på mina föräldrar.
• Att det är plusgrader ute.
• Att både jag och M är klädda och klara tidigt på morgonen en ledig dag.
• För min älskade son.
• För de kramar och pussar jag fått av min son idag.

Tips

Jag har lite tips jag skulle vilja dela med mig av som får mig att må lite bättre när dagen är grå.

• När man bara mår dåligt och man inte tycker om synen av det man möts av i spegeln (te.x. trötta ögon, glåmig hud, tofs på huvudet) så brukat jag piffa upp mig lite. Nu råkar ett stort intresse vara make up. Men för mig hjälper det lite grand. Samma sak att bara piffa upp sig med ett smycke eller sätta upp håret eller ta på sig fina kläder fastän det bara är tisdag. Små saker som får en att känna sig finare.
• Råkade kvällens middag bestå av mikromat från Findus ur en pappkartong, gör den njutbar för fler sinnen. Tänd ett ljus, lägg upp maten på porslin och ta fram ett finglas.
• Dra upp rullgardinen eller persiennen varje dag och se till att ta del av dagens ljus. Solen bidrar även till D-vitamin, en vitamin som är viktig för att man inte ska känna sig trött och slut. Den är även bra mot depression.
• Se till att komma dig ut i den friska luften, även om det bara innebär att sitta på balkongen.
• Kom igång att göra saker. Jag vill så mycket men orken infinner sig inte. Jag kan tänka att oj, vad roligt det skulle vara att gå på stan med den vännen på lördag. Ju närmre lördag jag kommer desto jobbigare känns det. Även om viljan finns där och sedan så blir det inte av. Om jag redan på måndag känner att jag vill gå på stan med min kompis på lördag så frågar henne direkt. Om hon går med på det så vet jag att det blir av. Jag förbereder mig på så vis fram till fredag och tar mig i kragen och beger mig till stan, fastän jag känner att det är jobbigt. Känslan efteråt är oftast positiv. Dels för att jag faktiskt har haft en trevlig stund med vännen, men även för att jag övervann det negativa.

Detta är små tips som fungerar för mig. Men vissa dagar orkar man inte och vissa dagar så känns det som om ingenting fungerar, men ge inte upp för det. Fortsätt istället att kämpa nästa dag, för vi måste alla få ha våra svackor. Vi har inte misslyckats för det. Och ta det i din takt. Ta inte ut dig själv. Tipsen ska ge en positiv effekt, inte späda på en massa måsten.

Aggressivitet

Jag utlovade ju ett litet inlägg om det jag läst om aggressivitet. Det jag skriver om har jag läst mig till i boken Att ta sig upp när man är nere- Hjälp till självhjälp vid depressioner av Susan Tanner och Jillian Ball. Detta är en bok jag varmt rekommenderar. Den går inte så mycket in på djupet, men tar upp tillräckliga saker för att man ska känna igen sig och på så sätt vägleda. Den består även av en hel del bra övningar. Då jag inte har några rättigheter till att publicera deras övningar så kommer jag inte att göra det. Boken går dock att beställa från Adlibris för ynka 39 kr. De har dessutom alternativet fri frakt. Mycket välinvesterade pengar tycker jag.

Hur som helst så tar boken sammanfattningsvis upp  att aggressivitet handlar om att tappa självkontrollen och att man agerar utan hänsyn till andras rättigheter och känslor. Vad som kan ha ett finger med i spelet är att man håller inne på saker man retar sig på och därmed till sist förvandlas till en tidsinställd bomb. Man kanske inte gillade sättet man fick utbrottet på och väljer sig för att akta sig för det. Man fortsätter då att hålla inne på saker för att att undvika utbrottet etc. och man fastnar i en ond cirkel.

I fredags när jag inte hade en bra dag så var jag som sagt även på ruskigt dåligt humör, vilket gjorde att jag inte tålde någonting. Jag märkte då att jag vid några tillfällen höjde rösten mot min son. Nej, jag stod inte och skrek mot honom och jag vet att man ska markera och uppfostra sina barn. Men M uppfattar situationen så mycket större än jag menar det och jag känner själv att jag var orättvis. Det gav mig bara dåligt samvete.

Jag vet att man inte skriker åt ett barn och jag vet att den taktiken inte fungerar på M. Fastän jag inte upplever att jag skriker till honom så gör han det. I fredags kväll tog jag upp detta med sambon. Jag sa att i helgen ska vi inte höja rösten till M på ett sådant sätt att han upplever det som skrik. Detta för att vi vet att det inte fungerar på honom och vi vill inte kränka honom. Det blev vårt mål och vi har inte höjt rösten till honom en endaste gång.

Det fanns många tillfällen som inbjöd till ett sådant beteende, men säger man bara till honom lite mer bestämt och pratar med honom och förklarar får man ett bättre resultat.

För mig så resulterade det i en helg med färre skuldkänslor.

23 januari 2011

Det har inte blivit så mycket skrivet i helgen, men det beror just på att det är helg. Då är de i min närhet lediga och då försöker jag umgås med dem för att finna lite energi. Så just på helgerna kan jag inte utlova att det blir så mycket skrivet. Beroende på tid och energi så lägger jag mest tid på det under veckorna. Så därför tänker jag skriva om det jag läste om aggressivitet i ett senare inlägg.

Idag är bara en sådan dag då jag är ledsen och jag kan inte sätta fingret på det. Jag vill helst bara gråta. Men jag är en mästare på att kamoflera det. Jag får ofta höra att jag alltid är så glad, men många gånger går jag bara med en klump i magen. Ibland kan man uppleva mig som tvär och otrevlig, men då är jag för det mesta ledsen.

Vad som utlöste det imorse var en dröm jag hade inatt. Drömmen i sig var underbar, den utspelade sig innan min sambos tid. Jag befann mig i Paris och hade ett romantiskt förhållande med en man, som för övrigt i verkligheten är okänd för mig. Jag var otroligt  lycklig inatt :). Dessto mindre lycklig när jag vaknade. Missförstå mig rätt, jag önskar verkligen inte bort min sambo, det var nog helheten i sig. Men den påminde mig även om en massa drömmar jag haft och har, som jag inte har genomfört.

För mig har det alltid varit viktigt att göra allt rätt. Jag tror även att jag har en massa förväntningar på mig, som jag verkligen försöker leva upp till. Jag försöker vara den perfekta dottern, den perfekta sambon, den perfekta modern, den perfekta studenten, den perfekta anställda, den perfekta systern etc, etc.

Jag har även målat upp hur ett idealiskt liv ska se ut, vilket jag har försökt uppfylla och jag har även känt de kraven på mig. Först och främst en bra utbildning, jobb, träffa den rätta, barn, hus och lycka. Vad gjorde jag då? När jag var 22 examinerades jag från universitet. När jag var nyfyllda 22 träffade jag min sambo, som jag förlovade mig med när jag var 23. Från och med den dagen har jag gått och väntat på ett frieri som inte kläcktes förrän åtta år senare. Bara det innebar en frustration för mig, jag hade inte kontrollen och mitt uppmålade ideal höll på att suddas ut och det faktum att vi hunnit få barn innan äktenskapet. Här har jag  misslyckats.

Vad har jag då gjort fel i detta rosenröda scenarium? Jag har inte följt mina drömmar, det jag verkligen vill och därmed förnekat mig själv. Bland annat därför är jag olycklig idag.

Egentligen ville jag resa och upptäcka världen och pröva på att bo i ett annat land. Min separationsångest och andras i min närhets separationsångest satt stopp för det. Utbildningsmässigt vet jag faktiskt ärligt inte än vad jag vill, bara att jag vill göra något kreativt och skapande. Under min uppväxt ville jag bli skådis, men då jag tyckte att det fanns för stor osäkerhet arbetsmässigt så valde jag en säkrare utbildning. Jag hade gärna njutit mer av den uppmärksamhet jag fick och fortfarande får av män. Min sambo är helt underbar, men han har helt avsaknad av romantik, vilket han väl är medveten om. Men han väger upp det på andra sätt. Jag däremot har behov av romantik och så här i efterhand kan jag tycka att jag var för ung att kasta mig in i ett livslångt förhållande på en gång.

Någonstans har jag tänkt att bara livet faller på plats (uppmålade idealet) så kan jag påbörja mina drömmar. Jag går och väntar att livet ska börja. Medan jag väntar blir jag allt mer olycklig och allt mer fylld av ångest. Livet har fortfarande inte fallit på plats och ju mer det gör det dessto mer undrar jag om det är det livet jag vill ha. Jag har fortfarande drömmar om resor och leva i ett annat land. Jag vill lära mig fler danser, språk och ta del av fler kulturer. Jag vill ha romantik och uppmärksamhet. Ju längre tiden går dessto svårare känns det att uppfylla dessa drömmar. Att bo i ett annat land känns omöjligt med tanke på min son. 

Denna nöt om någon känns omöjlig att knäcka. Jag vet heller inte hur jag ska förhålla mig till det.

Tacksamhetslista 22 januari 2011

Utan kronologisk ordning...

Idag är jag tacksam för:

...att jag tvingade mig upp ur sängen
...att min sambo ska följa mig till köpcentrat (då blir det av).
...att det är lördag
...att hela min familj är lediga och kan vara tillsammans
...att det inte är ruskigt kallt
...för min älskade son

Gårdagen (22 januari 2011)

Eftersom torsdagen för mig blev så intensiv så var jag helt slut igår. I torsdags hade jag ingen möjlighet att återhämta mig från tjejkvällen, jag var till kuratorn, samt flängde runt på tre olika ställen. För mig är det mycket på en dag. Sambon bestämde även på eget bevåg att vi ska på middag ikväll hos för mig ett par energitjuvar, så det har jag haft ångest för sedan i förrgår, samt den fördömda skolan. Återigen ett identifierat problem för mig...att leva i nuet.

Jag är verkligen ingen perfekt människa och lever inte alltid som jag lär vilket jag får sota för. Igår när jag vaknade var jag fylld av en positiv inställning. Det här skulle bli en bra dag, med kvalitetstid med sonen. Men jag var som sagt för energilös. Jag pysslade lite med sonen. Resten av dagen spenderade jag på golvet framför vår braskamin och tog inte ett steg utanför lägenheten på hela dagen. Det är då jag blir på dåligt humör, jag är ständigt irriterad, min familj får sig mer än en portion av mitt dåliga humör, jag grubblar och känner mig värdelös.
Jag vet även hur jag kunnat göra dagen lite bättre.

1. Jag hade kunnat skriva en dagordning på realistiska saker som jag kunnat göra denna dag, utan att ta mig vatten över huvudet.
2. Jag hade kunnat gå på en promenad, även om den bara vore 10 meter lång. Frisk luft och utomhusmiljö gör underverk.

Detta är två punkter som kunnat göra min dag lite bättre, men jag gjorde dem inte. En av de övningar jag har läst mig till är att man inte ska stanna i sina hjulspår, utan att utmana sig själv. Vad jag dock har dåligt samvete över är mitt ilskna humör och idag har jag tänkt att läsa stycket om aggressivitet. För det är egentligen en ganska respektlös handling gentemot de som blir drabbade.

Tacksamhetslista 21 januari 2011

Här kommer dagens, utan någon kronologisk innebörd:

Jag är tacksam...
...för min son
...att min son är frisk och livlig
...att jag är frisk
...att jag har möjlighet att promenera om jag vill eller orkar
...för min sambo
...att jag har personer som står mig nära
...att det är fredag och jag har möjligheten att stanna hemma och gosa med min son
...att jag inte kommer att somna ensam ikväll
...att det finns möjlighet till en myskväll med min familj ikväll
...att det finns personer som älskar mig
...att det finns personer jag älskar

Det här är saker som jag verkligen uppskattar, men som inte är några extravagenta händelser som gör att jag tänker på det särskilt ofta.Varför? Därför att det är min vardag och det är dags att jag börjar lyfta upp de saker i vardagen som jag faktiskt uppskattar.

20 januari 2011

Igår var jag som sagt till kuratorn. Det blev ett litet annorlunda möte då jag inte hade någon barnvakt och var tvungen att ta med sonen, så vi fick prata lite i koder. Jag vill ju inte färga hans uppfattningar mer än nödvändigt. Hon hann dock väcka lite tankar.

Jag har fortfarande ångest över att jag inte går i skolan och av någon anledning kan jag inte hålla mig borta från mina klasskamraters bloggar. Där kan man läsa: "Fatta, vi går i termin 5", "Om ett år har jag tagit examen" eller så planerar de nästa termins utlandspraktiker. Detta är ganska nedslående, eftersom det även skulle ha gällt mig, men nu inte gör det längre. Jag är fortfarande i termin 4 och om ett år är jag inte färdig som dem, utan jag har en termin kvar med andra klasskamrater. Andra klasskamrater, bara det skrämmer mig. Jag tycker inte om att vara den nya i klassen. Jag har nu lämnat en trygghet, för under två år har jag byggt upp relationer till dessa personer, och nu måste jag börja om.

Det som stör mig är att jag under ungefär ett års tid ändå har övervägt ett studieuppehåll. Dels för att jag har ifrågasatt om självaste professionen är något för mig, men även dels för att jag tycker  studierna tar alldeles för mycket tid från sonen och ibland känner jag att jag går miste om hans barndom, då jag ständigt pluggar. Sådana dagar har jag bara bett om en möjlighet att få vara hemma med honom. Nu är jag där, men kan ändå inte njuta. Jag skulle verkligen vilja ta vara på den här tiden för i april sätter karusellen igång igen. Och det här är verkligen jag i ett nötskal. Jag målar upp en bild och ett mål hur jag vill ha det, kämpar och när jag är där eller nästan är där så vill jag ha något annat. Jag kan inte njuta av nuet.

Min kurator sa att för att kunna känna tacksamhet så gäller det att intala sig själv det man är tacksam över. att upprepa det för sig själv. Att skriva tacksamhetslistor är jättebra. Jag antar att det är precis som tankemönstren, det tar sin tid innan de blir automatiska.

Något annat vi tog upp var hur jag försöker att skapa en idealisk familjerelation. Men det tänkte jag ta upp i ett annat inlägg.

Utvärdering

Gårdagskvällen var underbar, en riktig succé. Jag höll mig till min dagordning och utan att stressa upp mig alltför mycket hann jag med allt i tid. Vännen hade det riktigt trevligt och uppskattade både mat och sällskap. Så jag klappar mig själv på axeln som sänkte mina krav, höll mig till dem och rodde i land med dem :). Visst känner jag mig trött idag, men har ändå tjänat in lite energi och jag är glad :).


Efter lunch har jag kuratortid.

Dagordning och tjejkväll

Ikväll jobbar min sambo R. Jag har därför bjudit hem min kära vän på middag och en liten tjejkväll. Jag är övertygad om att kvällen kommer att bli trevlig och jag kommer att vara positivt energifyllld efteråt.

För mig underlättar vardagen att skriva dagordningar och helst dagen innan. Men nu blir det en samma dag.

Så här är min spontana tanke att dagen ska se ut:

1. Städa hela lägenheten till perfektion, då ingår det att dekorera och piffa.
2. R kommer hem på lunch.
3. Hämta sonen från förskolan.
4. Laga tre kulinariska rätter och duka bordet a la Lulu Carter.
5. Hinna piffa till mig själv.
6. Vara en perfekt värdinna med energi och ett leende på läpparna hela kvällen.

Detta hade fungerat för ett antal år sedan, men nu ser min vardag lite annorlunda ut. Den har fått utökning med två nya familjemedlemmar: en treårig son och utmattningen. Dessutom blir jag bara trött av att läsa listan.

Detta kanske är ett mer rimmligt upplägg:

1. Jag har bjudit hem henne på middag, därför är det viktigast att hon får det. För mig är det mindre energikrävande att förbereda den medan M är i förskolan. Då är det dessutom större chans att den bli klar i tid. Istället för trerätters, ska hon få en enkel, men ack så god kyckling och till efterätt glass med hajkbanan. Goda maträtter som inte tar så mycket tid som de ger sken av.
2. R kommer hem på lunch. Han kan sätta in gårdagens köttbullar i mikron själv. Samt att jag kan se det som en välbehövlig paus.
3. Hämta M från förskolan.
4. Städa. Vardagsrummet städade jag igår. De rum som ska prioriteras är köket för där ska vi äta, samt toaletten. Sovrummen kommer vi inte att spendera någon tid i, så de är bara en bonus att hinna med, likaså dekoration och piff. M får dessutom hjälpa till att plocka in samtliga leksaker i sitt rum.
5. Jag är redan nyduschad och behöver varken ha på mig feststass eller make up. Huvudsaken jag är hel och ren.
6. Levande ljus kan få piffa upp bordet.

Denna lista känns mer realistisk och jag kommer nog inte att var lika slut. Sedan så gäller det för mig att plocka bort alla måsten.

Kvällens syfte för mig är att få en trevlig kväll, där jag kan slappna av och umgås med min vän. Inte att visa upp ett perfekt hem eller ge ett restaurangintryck. Det är även jag som ställer dessa krav på mig, inte hon som har lagt dessa förväntningar på mig. Hon tycker om mig för den jag är och inte för att jag piffat upp mig från topp till tå. Kvällen ska inte gå  ut på att bevisa något, varken för henne eller för mig.

Bäst att börja, så inte stressen infinner sig allt för mycket.

19 Januari 2011

I måndags skulle jag ha börjat termin 5 av 6 på sjuksköterskeprogrammet. Vilket skulle innebära att jag vore klar om ett år. Nu blev ju fallet inte så. Redan i fredags fick jag ångest, för jag visste att mina klasskamrater skrev tenta och därmed avslutade kursen som jag hade påbörjat. Helgen bestod av mycket grubblande, ångest och sömnlösa nätter. När måndag väl kom, så var jag drabbad av panik. Min spontana känsla var att jag måste tillbaka till skolan NU, kosta vad det kosta vill. Jag inledde morgonen med att skicka ut mail till skolans olika instanser och fråga hur mitt studieupplägg skulle se ut. Jag ringde min kurator och fick en tidigare tid hos henne.


Men detta beteende följde ju bara mina gamla tankemönster, dem jag ska försöka komma ifrån, så igår hos kuratorn satt vi och försökte bena upp mitt beteende och mina tankar.


Först fick jag väga alternativen att gå tillbaka till skolan nu eller vänta till april mot varandra. Om jag går tillbaka nu, innebär det en gigantisk omtenta på förra kursen inom några veckor, samt en tenta i denna kurs ungefär vid samma tidpunkt. Jag måste även ta igen fem veckors praktik i sommar. För att klara det måste jag jobba ännu hårdare i skolan än vad jag gjorde innan sjukskrivningen. Det kommer att ta mer energi av mig och jag kommer att vara tillbaka på samma ställe igen. Om jag börjar i april med en ny klass tar jag bara vid där jag slutade eftersom jag inte ligger efter i skolan, samt att jag kan jobba och tjäna pengar i sommar. Tänker man med sunt förnuft är ju det senare alternativet det bästa för hälsan. Men det är inte de känslorna som tränger igenom.

Följande har jag kommit fram till varför min måndag blev som den blev:

Jag har läst att de som är flexibla tankemässigt drabbas mer sällan eller inte alls av deppression.

1. Tyvärr måste jag erkänna att tankemässigt är jag inte så flexibel. Jag hade stakat ut mål, att jag skulle vara klar om ett år, att jag skulle skriva C-uppsatsen i vår samt att jag skulle få ta examen med mina nuvarande klasskamrater. Nu blir det inte så och jag känner mig misslyckad och har en enorm separationsångest från mina klasskamrater.
2. Jag har inte kontroll över situationen. Min kropp går emot min vilja.
3. Jag är tävlingsinriktad. Detta är något jag verkligen inte vill vara och har arbetat länge att komma ifrån det och nästan lyckats lura mig själv att jag inte är det. Det är svårt att acceptera att de jag började samma klass som är före mig i utbildningen. Även här tränger känslan av misslyckande igenom. Jag klarade inte av att fullfölja tre år i rad.

Vem som helst kan se att det här är negativa tankar som inte kommer att gynna mig varken nu eller på sikt. Istället kan jag försöka tänka på följande sätt.

1. Jag har fortfarande ett mål och det kommer jag att fullfölja. Det blir uppskjutet en termin och vad är det egentligen i tid i det stora hela? Jag kan fortfarande ha kontakt med klasskamraterna och om ett år så kommer vi ändå att skiljas åt. Jag är inte misslyckad. Jag investerar i min framtid just nu genom att försöka läka och börja må bra. Om jag fortsätter skolan nu kommer jag troligtvis att vara mer slutkörd efter examen och istället för att komma ut på arbetsmarknaden kommer jag att bli sjukskriven då. Det kommer att gynna mig sämre.
2. Det finns en anledning till att min kropp säger till. Se det som en väckarklocka och lär mig en läxa. Det är inte meningen att jag ska leva mitt liv med alla dessa orimliga krav på mig själv. Det liv jag nu försöker skapa mig kommer att få mig att må bättre och därmed bli lyckligare.
3. Om jag inte hade blivit utmattad och mitt liv hade sett annorlunda ut kanske jag inte hade behövt det här uppehållet. Det har ingenting att göra med att jag är misslyckad eller att mina klasskamrater är bättre än mig. Jag gör detta för min skull, därför ska jag heller inte tävla om det med andra.

De sistnämnda tankarna är inte de som kommer spontant utan just nu är det de första som är dåliga för mig. Boken Att ta sig upp när man är nere tar upp att när dessa tankar kommer upp ska man visualisera ett rödljus och säga stopp. Säg de nya tankarna till dig istället. Ju oftare man säger de till sig själv, ju mer automatiska blir de.


Detta är en metod som jag hoppas fungerar för mig. Med det vill jag säga att jag inte kan ansvara för andras resultat.

Hur gick det här till?

Det är en fråga jag ständigt ställer mig. I flera år nu har jag kännt att orken inte riktigt har infunnit sig. Förra hösten började jag förstå uttrycket "att gå in i väggen", då jag kände att jag kämpade på, men jag kom ingenstans. Sedan i våras har jag knappt sovit något på nätterna. Tankarna gick ständigt och jag vaknade med ältande, ångest och hjärtklappning.

Nu i höst kom jag på mig själv när jag satt på föreläsningar att jag hade svårt att ta in det föreläsarna sa, än mindre att få ned det på papper. Koncentrationsförmågan var som bortblåst när jag skulle läsa studielitteraturen och jag fick läsa om samma sida flera gånger innan jag ens började förstå lite av sammanhanget.

Vid två tillfällen höll jag på att krocka med bilen, och båda gångerna skulle ha varit mitt fel. Det bästa sättet jag kan beskriva det på är att jag liksom vaknade till från att ha varit helt frånvarande och uppmärksammade att jag faktiskt kör bil.

Så en dag hösten 2010 fick jag nog. Efter att ha haft en mardrömsnatt med ångest och en känsla av att någon satt på min bröstkorg, så jag inte fick luft bestämde jag mig för att söka mig till hälsocentralen. Ganska snabbt fick jag en kuratortid. Efter ungefär ytterligare fem veckor i zombieträsket så beslutade jag mig för ett studieupehåll. Där är jag nu.

Ganska skönt kan man kanske tycka och jag får ofta kommentarerna "se nu till att vila upp dig ordentligt". Men det handlar inte enbart om det. Varje dag är en kamp och särskilt att acceptera ett beslut att ta ett studieuppehåll som jag egentligen verkligen inte ville göra.

Jag ställde i rubriken frågan "hur gick det här till?" Det har jag mer och mer blivit varse om. Jag har av min kurator fått låna boken Att ta sig upp när man är nere. Där tar de upp olika tankemönster som kan leda en rakt ned i träsket. För varje kapitel jag läser kan jag känna igen mig mer och mer. Det är inte så konstigt att jag är där jag är. Teorin för mig att resa mig är rätt så enkel. Jag måste identifiera mina tankemönster, ifrågasätta dem och hitta nya som får mig att må bättre. Praktiken är inte fullt så enkel. Jag har tänk så här i över 20 år, jag kommer inte att få in de nya tankemönstren på några dagar. Detta är som att lära sig gå igen.

Ofta när man drabbas av ångest eller dylikt så drabbas man av en känsla. Viktigt att komma ihåg är att en känsla inte är fakta. Det är dina tankar som ger upphov till känslan. Det är dags att börja ifrågasätta dina tankar. Det är bara en av många viktiga saker jag har fått med mig från boken.