Ett andningshål och en sparktur

Jag har haft en liten negång i helgen och därför varit frånvarande från bloggen.

Vilket vackert väder vi har! Gårdagen var som gjord för att vara ute och inte förspilldes det någon tid här inte. Uppstädning av lägenheten fick utebli och istället tog vi en härlig sparktur. Det var lika roligt som jag minns det och inte minst lika roligt att ha ett tjoande barn på sparken. Däremot har jag konstaterat att man hade bättre kondition som barn, inte minns jag att det var så jobbigt att sparka! Men kul var det och så får jag se det som ett bonuspass motionsmässig :).

Jag drömmer mig bort till stugan. Vi har kvar ett gammalt släkthus ute på landet där bland annat min mormor växte upp och generationer av släkten före henne. Det har alltid varit mitt andningshål och jag har sett till att inte ta med en massa måsten dit, inga läxor, inget jobb. När jag är där är jag bara ledig och kan insupa den rena luften och en varm sommardag låta gräset smeka mina fotsulor, medan jag kan gå omkring på gräsmattan i bara nattlinnet om jag vill. Ett andningshål är bra, det ger då mig styrka och energi.

Nu ska jag försöka ta mig ut och njuta av det goda vädret :). Trevlig söndag!

Kuratortid och födelsedag

Jag har haft en kuratortid idag, då jag valde att ta upp sonens ångest. Som jag vet så är hon inte barnspecialist, men imorgon ska hon på ett möte. Ett möte där de träffas olika kuratorer med en psykolog som handledare. Där kan de ta upp vissa problem utan att berätta vem det handlar om. Hon sa att hon skulle ta med min fråga till imorgon. Kanske får jag något råd och det skulle kännas jättebra.

Idag är en fullspäckad dag, som jag tror kommer att bli trevlig. Ska alldeles strax hämta sonen från förskolan och sedan bär det av för några ärenden på stan. I afton ska vi bege oss till världens finaste lillebror som fyllde år i tisdags.
Trevlig torsdag!

Att forma en människa

Min son är så fruktansvärt lik mig till sättet. Jag har många barndomsminnen från tidig ålder, så tidigt som när jag var ett. Ofta när jag ser Ms reaktioner på saker och ting känner jag igen mig själv och jag kan nästan minnas känslan. När han blir så där tvärarg och allt bara blir fel för att en legobit råkade hamna på sniskan. Så var jag också, gjorde en höna av en fjäder. Det är verkligen inte så här jämt, långt ifrån skulle jag vilja säga. Det beror alldeles på hur trött den lille är.

Jag har märkt att han möjligtvis har fått något annat av mig- ångesten. Jag själv har haft ångest så länge jag kan minnas och i mitt fall handlar det mycket om separationsångest, att lämna boet. När jag var lite hade jag en dagmamma som jag vantrivdes hos så fruktansvärt, varje kväll då mamma hämtade mig var det en befrielse, men morgonen började med en klump i magen. Däremot såg jag fram emot skolan, jag minns att jag brukade sitta nästan dagligen och försöka få armen över huvudet för att nå öronsnibben- för jag hade hört att först när man gör det är man skolmogen.

Äntligen började skolan, men det var ingen dans på rosor, från dag ett blev jag mobbad. Tydigen var det fel på mitt utseende, för att sedan bli fel på allt jag gjorde. Det resulterade i att jag vek bort blicken eller blundade direkt jag gick förbi en spegel eftersom jag inte kunde utstå den fula spegelbild jag möttes av. Det har satt djupa ärr och än idag är jag inte tillfreds med mitt utseende. I klassrummet hade vi en lärare som var opedagogisk och nedtryckande. Hon delade upp klassen i tre grupper i matte. I ena gruppen var de som var sämst på att räkna. De hade en stoppsida som inte var så långt fram i boken. Den andra gruppen var bättre, de fick räkna lite längre. Och så den tredje gruppen var bäst. De fick räkna allra längst. Jag hamnade såklart i den sämsta gruppen, men å vad jag ville var i den som var bäst. Jag kämpade verkligen. Så över ett lov bestämde jag mig för att ta hem boken och träna, jag var inte äldre än 7-8 år då. Det var över jullovet och de som var i bästa gruppen skulle få räkna ut boken efter lovet och få en ny. Det ville jag med göra. Så jag tränade och tränade och hade till sist räknat ut hela boken. Lyckan var total! Jag förstod matten, jag skulle också få en ny bok och jag skulle inte få vara kvar i den sämsta gruppen. Stolt som en tupp visade jag upp boken för fröken efter lovet. Hon blev ursinnig! Hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag hade räknat längre än till min stoppsida och suddade ut allt efter den. Det jag hade suttit och ansträngt mig och glatt mig för under ett helt jullov. Och inte blev jag uppflyttad i någon grupp. Jag fick allt vackert vara kvar i den sämsta och därmed vara sämst. I klassrummet satt mobbarna och suckade instämmande med fröken och jag kände mig sämst i världen. Detta ledde inte direkt till det bästa självförtroendet och jag började mer och mer te mig som jag trodde att folk förväntade sig av mig. Jag räckte inte upp handen och när jag fick frågan så vågade jag inte svara rätt. Detta om något gav mig ångest och jag mådde dåligt varje dag jag skulle till skolan. Jag vet inte om det här har någon inverkan på att jag har svårt att finna mig i nuet. Jag kan ha ångest för något som ska infinna sig om flera månader. Bland annat det har fått mig där jag är idag.

Min son har också tendenser att inte infinna sig i nuet. Nu när jag är sjukskriven så har jag honom endast 15 timmar på dagis; tisdag, onsdag och torsdag. När jag hämtade honom i torsdags sa han Mamma, jag vill inte på dagis på tisdag. Något han har sagt varje dag tills det blev tisdag, för han verkar också lida av någon sorts separationsångest. Jag försöker säga till honom att han inte behöver tänka på tisdag än. Idag är en annan dag då vi gör något annat och då ska vi ha roligt åt det istället. Men hur förklarar man det på bästa sätt för en lill'kille på 3,5 år? Jag vill ju verkligen inte att han ska sluta som jag. M vet jag har det bra på förskolan, han har fina kompisar som han har haft med sig sedan dag ett och de leker bra med varandra. Fröknarna är också jättefina och mysiga.

Man har verkligen större makt än man tror över ett barn och vill man att de ska bli starka individer med god självkänsla och gott självförtroende gäller det att "forma" dem rätt. Jag gör mitt bästa och jag hoppas att det kommer att bli ett givande resultat. Men det jag ser hos min lille skatt kan inte hjälpa att riva upp oro i mammahjärtat.

Idéer

Ibland när dagarna är energilösa, men även då rastlösheten infinner sig har jag svårt att komma på saker att göra för att stilla min oro. Sådana dagar känns som om det inte finns en endaste sak i hela världen att hitta på. Medan då dagar då energin infinner sig så kan man komma på en uppsjö. Jag talar nu om saker som har positiv inverkan på en och inte vardagsmåsten som matlagning, läxläsning, städning, dagishämtning m.m..

Jag har kommit över en lista på idéer som ska vara lustbetonade. Jag har inte rättigheterna att publicera den så jag plockar ur några slumpmässiga förslag:

• Skriva dagbok
• Läsa skönlitteratur
• Köpa blommor till sig själv
• Motion
• Ligga i solen
• Skratta
• Ha sexiga, dyra eller vackra kläder på sig
• Göra fint hemma
• Sex
• Tänka på sådant jag tycker att jag är bra på
• Handarbete
• Flörta
• Gå på skönhetssalong
• Dagdrömma
• Titta på TV
• Göra klart en uppgift
• Skriva brev
• Bada bastu
• Lösa korsord
• Träffa nya människor

Tänkvärda ord 21 februari 2011

"Den verkliga upptäcksresan består inte i att söka nya landskap
utan i att se saker med nya ögon".

Marcel Proust

Blod är tjockare än vatten

Jag satt och bläddrade i äldre inlägg som jag skrivit och såg där att jag hade utlovat att skriva om eftersträvan av perfekta familjerelationer.

Jag vet inte hur ett familjeideal ser ut för er, men jag är som alltid fast i den romantiska klyschan. Ni vet den där, där ledsnöret är att blod är tjockare än vatten. Då man alltid ska ha en mammas axel att luta sig emot, att ha föräldrar som alltid är självklara att vända sig till och är stolta över en. Att det är en självklarhet att alltid stå vid sina syskons sida för att det känns rätt och inte för att det är en skyldighet och att man alltid får samma sak tillbaka. Att man i familjen stöttar, peppar varandra och att det finns villkorslös kärlek och inte en massa tävlingsinriktan mot varandra. Att samlas allihopa på söndagar, äta en god middag och lyssna intressant till varandra om hur varderas vecka  har varit. Att bara få vara tillsammans, känna sig avslappnade och älskade. Det är min familjedröm.

Jag har blivit mer och mer varse om att så här ser verkligen inte vardagen ut för många, ja faktiskt inte för de flesta, i alla fall inte i min bekantskapskrets. Även i vår familj saknas detta, något som jag har kämpat för, men jag verkar ha förlorat striden och nu är det dags att acceptera läget.

Här kommer bara ett exempel av många. När jag träffade R för en massa år sedan häpnade jag över att han många gånger suttit alldeles ensam hemma i sin lägenhet på sina födelsedagar eller spenderat en hel del jular på egen hand. Varför är för mig ett mysterium då hans föräldrar bor i samma stad. Familjesituationen stämmer inte ihop på många punkter med min idealiska bild. Kontakten med föräldrarna är mer eller mindre obefintlig och infinner sig vid jul och födelsedagar (det iof är ju ett framsteg).

Jag hann bara komma in i bilden (2002) så började det tjatas om barnbarn, så när lille M kom till världen nästan 5 år senare väcktes ett hopp från både min och Rs sida. Honom ska det väl finnas tid för. Här kommer en ny liten människa till jorden där man kan börja på en alldeles ny ruta. Men i samma veva så levererades det en chock i vår familj. En chock som fick denna dröm att kantras, min sambos liv fick en ny dager och vi fick ta del om en lögn som gällde honom. En lögn som då hade skapats för 34 år sedan. En lögn som de allra flesta i vår omgivning tycktes veta förutom vi, förutom R som det gällde.

3,5 år har gått och jag kämpar fortfarande för denna idealiska bild åt alla håll. Gång på gång blir jag besviken, ledsen och upprörd. Ångesten är stor runt just detta.

Jag har nu kommit fram till att jag måste sluta jaga detta mål. För det krävs fler personer än mig för att kunna skapa det. Jag kan bara ändra på mig själv, jag rår inte på någon annan. Det är inte säkert att familjen, släkten någonsin kommer till insikt eller vill förstå hur många känslor de skadar. För mig gäller det att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till denna situation, samt att finna en acceptans till det. Jag kan bara jobba med mig själv och det är det jag ska göra.

Jag har en egen familj nu och det är där jag ska sätta mitt största fokus. Jag kan sätta upp som mål att M ska finna mig och R som självklara att komma till när han blir stor. Jag kan jobba för att han ska känna att han är någon även om han inte presterar. Jag kan även införa söndagsmiddagarna hemma när barnen har flyttat hemifrån.

Jag vet att det är många som bär på liknande problem som river upp känslostormar. Men det finns hjälp att få och känns det som ett stort problem tycker jag verkligen att man ska vända sig till en proffession så man får rätt verktyg att jobba med. När jag gick mammagrupp så var familjerådgivningen på besök. De berättade att dit är alla välkomna, inte bara par. Det kan vara syskon, mor och dotter, svårföräldrar m.m. Så det kan ju vara ett tips.

Jag har även lagt märke till att personer där blodsband inte finns kan bli lika betydelsefulla som en familjemedlem. Dessa relationer bör inte förringas bara därför. Ta för er av kärlek där kärlek kan finnas.

Ni har kommit rätt

Ni kommer säkert att märka att jag kan vara en riktig velpotta. När det finns så många olika designs att välja på så var jag nu tvungen att byta. Jag är däremot rädd att textstilen på rubriker och dylikt i längden kan bli jobbiga att läsa så vi får de hur länge jag behåller denna. Men jag ska försöka att inte byta stil så ofta ;).

Jag har till och med ändrat lite i bloggpresentationen samt skrivit en presentation om mig. Det ni, det är något man tydligen kan ägna sig åt en söndagafton :)
Kram

En kväll med klasskamrater

Igår var kvällen här, kvällen som jag har sett fram emot i åtta dagar. Vi var inte en stor samling, men vi som möttes upp i Sarahs mysiga vardagsrum hade det trevligt. Och visst märks det som alltid att vi är ett gäng medicinstuderande. Då det ofta är någon form av diskussion, skämt, historier eller dylikt runt mediciner, diagnoser, infusionskopplingar med mera :). Jag hade då riktigt trevligt och jag kunde vakna med ett leende på läpparna. Det var en fröjd att få återse er alla :).

Måste bara nämna att när jag öppnade dörren stod en mycket vacker värdinna där och tog emot mig. Sarah, vilken disciplin och du riktigt strålar. Jag är djupt imponerad av din prestation :).

Idag ska jag bege mig ut i -25 graders kyla, på vintermarknad närmare bestämt. Även det är något som hör vintern till för mig. Att det är kallt, vad gör väl det, för visst är det mysigt att sedan få komma in i värmen efter kyla. Att få krypa upp alla tre i soffan på en fårskinnsfäll framför braskaminen :).
Trevlig lördag!

Att inte skriva en tenta

Jag har nog levt mig för mycket in i mina klasskamraters bloggar för när jag vaknade i morse var jag för ett ögonblick övertygad om att åka iväg i
-32 graders kyla och skriva tenta.

Nu sitter dem där, mina kära klasskamrater och inväntar bunten papper som går under alias tenta att sätta tänderna i. Och jag trodde inte att jag kunde bli avundsjuk över att slippa skriva en. Tentaplugget i sig tillhör inte mina toppfavoriter, men det finns en tjusning med det också. När väl den värsta spänningen i tentasalen möts med att få bunten serverad under näsan. Sedan väntar några timmars koncentration. Det är bara jag och tentan- inget annat existerar. Sedan känslan att få lämna in den, lämna salen och känna att nu kan jag lägga den här åt sidan till jag får veta resultatet. Att i helgen är jag ledig. Det finns få saker som är så välkomnande som en helg efter tentan.

Men sedan så är det att få vara en del av en gemenskap. Att vara runt 20 personer som siktar på samma examen. Att få diskutera innan tentan och försöka hjälpa varandra att förstå.

Jag saknar min klass otroligt mycket just nu. En del av mig vill bara kasta mig över telefonen och ringa en massa institutioner, gå sommarkurser och begrava mig i skolarbete så jag får gå tillbaka till min klass. Men jorden snurrar även utan mig, och jag måste lära mig att acceptera mitt beslut.

Ikväll är jag bjuden till klassfest :). Jag har varit taggad och lycklig i åtta dagar nu över den inbjudan och jag kan knappt bärga mig. Dessvärre verkar det inte bli så många som tänker dyka upp, men jag är glad för de jag får träffa :).

Att vara korkad

Jag brukar få höra att jag är väldigt klok. Jag brukar även anse mig vara intelligent och då menar jag inte bara normalbegåvad. Min mening  med det konstaterandet är inte att framstå mig själv att som överlägsen.

Denna utmattning har fått mig att smaka på en annan krydda.  Ibland brukar jag visualisera min hjärna som ett kretsort där komponenter ska gå ihop alldeles rätt med varandra för att det ska fungera rätt. Jag brukar komma på mig själv att tänka att någonstans i min hjärna har det blivit kortslutning eller så sitter trådarna lite glappt.

Ibland känner jag mig oerhört korkad. Hissen går inte ända upp. Det är som om hjärnan har valt att ta en paus. Det är svårt att hänga med i resonemang, man kan inte längre lägga ihop ett plus ett och man kommer på sig själv att man inte lyssnar.

Detta är såklart väldigt frustrerande. Dels för att det försvårar att ta in saker, men också att man allt oftare känner sig bortgjord.

Jag nämnde det tidigare idag för min kurator, som bekräftade att det inte är ovanligt att känna så här. Det är en av symptomen. Till det här har jag ingen bra övning eller magisk lösning på. Jag ville bara dela med mig av det just för att det är ett av många symptom. Kanske kan det lugna någon där ute som känner igen sig att man inte har gått och blivit korkad. För situationen man befinner sig i är det normalt.

Himmel, helvete och allt däremellan- Om känslor

Så har jag läst ut Anna Kåvers bok Himmel, helvete och allt däremellan- Om känslor. En bok som jag inte ville skulle ta slut. Hon skriver på ett behagligt vis och man får snarare känslan att man utbyter en konversation med en rikigt klok vän än att det är en psykoterapeut som mästrar en.

Boken är uppbyggt på att hon först ger en bakgrund till känslor, hon omfamnar en i en trygghet att det är helt normalt att känna som man gör. Anna använder sig av en hel del metaforer som är pedagogiska att förstå på ett lättsamt sätt. Övningarna är relevanta och hon nämner bland annat mindfullness. En övning som jag tycker fungerar rätt bra om man är på humör för det. Den skulle jag vilja säga lämpar sig för sådana som har svårt att leva i nuet.

Hon nämde även en övning som jag tyckte var så klok och så självklar när man läste den. Det handlar om att skapa en distans till negativa tankar genom att sätta ett prefix framför dem. Följande exempel tar hon upp "Nu fick jag en tanke om att jag inte duger" istället för "Jag duger inte".

Detta är ännu en bok som jag rekommenderar varmt.

"Känslor är vägvisare i våra liv. De ger oss mening,

identitet och självkänsla. Känslorna är kittet som
binder oss samman, likaväl som de kan sära och plåga oss."

(Anna Kåver, 2009)

Att vara någons patient

Imorgon har jag kuratortid och det känns som om dagen inte kan gå nog fort till det. Det var ett tag sedan nu eftersom hon har varit sjuk.

I den situation jag befinner mig nu är att börja gå till en kurator det bästa jag har gjort. Det är bara jag, hon fyra väggar och sekretessen. Jag kan vädra mina tankar, funderingar och känslor utan att bli dömd för det. Hon öppnar nya perspektiv att se på saker och ting. Men jag kanske har haft turen att komma till en kurator som det klaffade bra med. Jag har hört från en del att de inte ger ett dyft för psykiatrin, vilket är synd. Särskilt när det finns hjälp att tillgå.

Jag måste erkänna att det tog emot ett bra tag att börja gå till en kurator. Tankarna var många, blandade med skam, värderingar jag fått med mig, steget mot något främmande och inte alltid så acceptabelt. Varför skulle någon vilja lyssna på mig? Jag vet att mina problem är rätt små och kan framstå som rätt banala i jämförelse med andras. Vad tänker kvinnan framför mig? Anser hon mig vara patetisk? Tycker andra i samhället att jag är en svag krake som inte klarar av att handskas med mina problem själv? Ganska parodoxala tankar egentligen då jag är öppen för psykiatrisk vård och jag har föreslagit det för många patienter.

Visst känns det lite surrealistiskt var gång vi ska boken en ny tid och hon klickar fram mitt namn i BMS. I samma system som jag har skrivit många journalanteckningar om "mina" patienter. Och jag kan inte låta bli att tänka "nu är jag en av dem". Jag står på den andra sidan strecket inom vården nu och det är mycket mer skrämmande och ensamt än att vårda. I alla fall för mig.

Jag försöker att tänka hur jag beter mig inför mina patienter. Visst finns det stunder då man har blivit mer tagen av någons sjukdomstillstånd än av någon annans. Det är stor skillnad att just ha lämnat den ångestfyllda palliativa cancerpatienten som vet han snart ska dö och smärtorna är är höga för att sedan gå till patienten några rum bort som egentligen är utskrivningsklar men klagar på ett sätt som får denne att låta döende över en blånagel. Hur gör man som personal då? Bestämmer man sig för att tycka att patienten mitt emot är patetisk och helt misslyckad?. Nej, som vårdare gäller det att gå in till varje ny patient som ett blankt papper. Cancerpatienten gäller inte här och nu och ska verkligen inte färga ens tankar och syn på patienten man har framför sig. Här och nu är det blånageln som gäller och den är viktig, för den gör ont och den här patienten är också inskriven för att få en bra vård.

Samma sak är det när man går till en kurator eller psykolog. Mina problem är inte patetiska eller mindre värda än någon annans. Som patient mår man dåligt och man är inte en psykopat som riskerar att bli fastspänd, få elchocker och bli lobotomerad för att man anses vara för mindre eller inte vara värd något mer. Man är där av en anledning och man har tagit ett stort och viktigt steg med ett mål att få må bättre. Det är inte ett banalt eller patetiskt mål. Ett väldigt sunt sådant skulle jag vilja säga.

Jag skulle önska att alla som känner ett behov av denna typ av hjälp skulle få det. De kan ge olika perspektiv på saker och ting och verktyg att jobba med. Men storjobbet får man göra själv, just för att ingen annan kan göra det åt en. Det är värt att stå i kö för att komma sig för och som tur är har samhället en öppnare syn till psykiatrisk vård än vad det hade förut. De personer som fortfarande är kvar i gamla normer och åsikter kan dra något gammalt över sig för i slutänden är det dem som förlorar på att vara så snävsynta och bittra.

Har man väl tagit det första steget till att ta tag i ett problem så har man tagit ett stort steg tycker jag. Ett steg som förtjänar en eloge för det är inte så självklart för alla.

Tänkvärda ord 14 februari 2011

"Happiness is not a destination,
it is a way of life"

Idag ska bli en bra dag

Idag ska bli en bra dag, det var jag fullt bestämd över redan imorse när jag slog upp mina bruna. Idag är alla hjärtans dag och i år har vi faktiskt bestämt oss för att fira denna kommersiella dag. När jag är singel längtar jag efter att få dela den med någon, men när jag är i ett förhållande kan jag näst intill bli lite anti då detta kan vara en deprimerad dag för vissa. Men varför inte passa på att fira sin kärlek när man väl har en. Ganska mysigt att få sätta av en dag just för det. Nu har jag ju dessutom två kärlekar att fira, Både M och R samt att det är jag och Rs nionde ihop :).

Men det var ett lite sidospår från det jag egentligen hade tänkt att skriva. Idag vill jag inte ha några måsten så jag har verkligen gått in för att fokusera på det positiva och insupa nuet.

Denna måndagsmorgon började med kalla briser även inne i lägenheten. Inte så konstigt då termometern visade -30. Jag tog ansats för att ta mig upp ur sängen med morgonkaffet i sikte. En liten hand tar tag i mitt nattlinne. "Mamma, stanna här och mys med mig". Det lilla vackra barnet ligger där så varm under mitt täcke, med mjuka kinder, ett leende på läpparna och tunga ögon. Jag kryper tillbaka och han kryper tätt intill lägger sin lilla arm runt min hals och borrar in sitt ansikte mot mitt. "Min mamma" och jag känner hur kärleken till den lille genomströmmar hela mig.

Morgonkaffet är behagligt varmt i kontrast med det kalla. Jag och R läser tidningen och jag kan glatt konstatera att min alla hjärtans dag hälsning till sonen och mina syskonbarn finns med i tidningen.

R åker till jobbet och det dröjer inte länge nu förrän vardagsrummet badar i härlig morgonsol. Den påminner om just den solen som bara kan lysa så härligt som på våren. Den mest välkomna solen.

Klockan går och det är dags att bege sig hemifrån, till stan närmare bestämt, då vi fortfarande inte har inhandlat någon present åt käre far i huset. Termometern visar lite mildare temperatur nu, strax under -30. Ute knarrar snön under skorna och solen träffar alldeles rätt över ansiktet. Mitt barn springer livligt i förväg, helt obrydd om dagens temperatur. Han leker så där lyckligt i snön som bara ett barn kan göra. Det vita yr över och runt honom och han tjoar av lycka. Det är verkligen vackert ute nu. På vissa ställen är snön alldeles vit och ligger slät och obesudlad. Trädgrenarna bär en ny skrud av vit glänsande frost och i bakgrunden kan man just ana konturerna av trädtoppar. Allt är som hämtat ur en tavla.

Tänk om man kunde öppna ögonen lite oftare.

Min bror

Vill börja med att tacka så enormt mycket för de fina och givande kommentarerna. De betyder mycket.

Det här inlägget skulle jag faktiskt vilja ägna min bror. Varför? Jo, för att han är så bra. Igår när min dag var grå så bestämde jag mig  för att svänga förbi mina föräldrar. Utanför står min lillebror John. Med ett stort leende så säger han vänligt hej och ger mig en riktig go'kram som bara han kan göra. Och plötsligt så steg mitt humör en massa steg på min känsloparameter. Det är få som har den inverkan på mig vilket gör mig extra lyckligt lottad att just han är min bror.

Han föddes för snart 16 vintrar sedan när jag var 14, 5. Det var kärlek vid första ögonkastet och trots ett skadat knä och kryckhoppning lyckades jag ändå ta mig till BB varje dag efter skolan för att hälsa på honom. Jag som avskyr att sticka hade t.o.m. stickat hans första kläder.

Sedan var det bara för lillebror att haka med, för jag drog med honom överallt. När vi hade studiofotografering på skolan eller när jag praktiserade hos en fotograf, ja då var det han som var motivet. Han fick hänga med på utsparken och hälsa på när jag började universitetet. Bara för att jag var så stolt över honom och ville visa honom för hela världen.

När jag gick högstadier så blev jag kallad på ett extra kvartsamtal, eftersom jag inte åt i matsalen trodde lärarna att jag fått anorexi. Men jag bodde riktigt nära skolan och valde att fara hem och hälsa på min lillebror istället (ja och självklart äta hemma). Fanatiskt kan vissa tänka, men jag kallar det kärlek.

Även om jag flyttade hemifrån när han var fyra år så hade vi god kontakt. Han brukade komma och sova över hos mig och vi hade myskväll. När jag firade nyårsafton med mina vänner brukade jag se till att hoppa i bilen och köra hem så att jag kunde skåla med honom på tolvslaget.

Men tiden går allt för snabbt. Nu är min lille pojke snart 16 år, över 180 cm lång och en riktig heartbreaker. Men på något sätt lyckas han ändå få mitt hjärta att smälta och få mig att må bättre av en endaste kram. Så visst har jag tur att jag fick just honom som lillebror.

Jag älskar dig John och uppskattar dig jättemycket. Jag är fortfarande ruskigt stolt över dig!

Tänkvärda ord 13 februari 2011

"Fyra saker kommer inte tillbaka- det sagda ordet, den skjutna pilen,
det gångna livet och det förspillda tillfället"

Energilös

Idag är en sådan dag då energin har gått och gömt sig och oavsett hur mycket jag letar så finner jag den inte. Något som är frustrerande är att jag hade planerat och sett fram en skid- och sparktur med sonen. Nu är R ute och gör det med honom men jag orkar inte =(.

En del säger, men gå och lägg dig och vila. Men det spelar ingen roll hur mycket man sover eller vilar, reservdepåerna verkar aldrig fyllas på. Det är dessutom då alla grubblerier kommer, viket gör i alla fall mig nedstämd.

Är det någon som har något råd för att erhålla lite energi och lycka när livet väljer att slå ned i en som en blixt från klar himmel, så är ni mer än välkomna att lämna tips i kommentarer. För just idag vill jag inte må så här.

Tacksamhetslista 11 februari 2011

Idag är jag tacksam över:

• Att M började min morgon med att mysa.
• Att R kom hem på lunchen.
• För underbart trevligt besök.
• Att det är rent och fint hemma.
• Att jag idag kan blicka tillbaka till en jobbig tid och känna att jag har det bättre idag.
• För en massa uppiggande sms.
• För att jag orkade laga lasagne idag och samtliga tyckte om den.
• För att min pappa ringde bara för att fråga hur jag mår.

Du tar själv ansvar...

" Du tar själv ansvar för hur du väljer att tolka det du ser". Så skrev en föreläsare på tavlan när jag gick turism. Själv vill jag även tillägga eller hör. Det här var ord som träffade så rätt för ungefär 8, 9 år sedan när jag satt i skolbänken och jag har burit med mig dem sedan dess. För jag kan tycka att det är det det handlar om. Den informationen vi tar in tolkar vi och beroende på hur vi gör det så reagerar vi. Förhoppningsvis korrekt, men även många gånger på fel sätt, vilket kan sluta med ledsenhet, ilska, ältande, besvikelse etc. Det tycker jag i alla fall är onödigt.

Själv vet jag många i min omgivning som på något sätt för det mesta misstolkar det jag säger. Sedan spelar det ingen roll hur många gånger eller på hur många olika sätt jag försöker förklara om det så att människan i fråga ska förstå vad jag egentligen menar. Dock verkar personen redan har bestämt sig för vad jag menade eller ett rätt svar eller vad det nu handlar om och verkar därför oförmögen att ta in det jag egentligen står och säger till denne. Väldigt frustrerande kan jag tycka.

Sedan har vi dem som väljer att ta allt personligt eller negativt. Dessa kan jag komma på mig själv att tassa på tårna för, så jag inte ska göra dem upprörda eller sårade. Men när jag väl ändå råkar yppa min mening så är skadan skedd och jag går därifrån med dåligt samvete för att nu kanske personen blir ledsen. Även om jag inte gör det så blir stämningen minst sagt obehaglig, en känsla som jag bär med mig.

Jag fick en gång ett råd av en vän jag hade för länge sedan. Han berättade att han hade jobbat som dörrförsäljare, ett jobb som kan vara mycket otacksamt i vissa bemärkelser då man får ta emot en massa skit. När han går ut från kunden brukade han visualisera den verbala skit han fått av kunden som smuts på kläderna som han helt enkelt borstade av. Ett enkelt knep som fungerade för honom.

Jag kom på mig själv i tonåren att jag vid vissa tillfällen hade en tendens att gå i försvarsposition ganska snabbt och som i det första exemplet inte lyssnade vidare på vad den andre personen hade att säga. Det var en fd som sa det till mig. "Du har redan bestämt dig för ett svar så det spelar ju ingen roll vad jag säger till dig". Det träffade precis rätt och vid närmare eftertanke så insåg jag att det fanns en hel del negativa känslor jag hade kunnat vara utan om jag hade valt att tolka om situationen.

Något som jag behöver jobba med just nu är att jag faktiskt inte behöver axla andras bördor. Jag ska inte måsta må dåligt över att andra inte kan vara mer lyhörda eller inte väljer att lyssna på vad jag har att säga trots att jag försöker ge dem en andra chans att tolka om situationen. Är man en person som tar åt sig av allt negativt eller tar saker och ting personligt så är det upp till dem att jobba med sig själva. Det är inte mitt ansvar och jag kan bara arbeta med mig själv. För en del människor så blir deras inställning oförändrad och som en nagel i ögat, men då får man bestämma sig hur man ska förhålla sig till det. Hitta en acceptans och inte tillåta det att få en att må dåligt.

För till sist så tycker jag att man själv tar ansvar för hur man tolkar det man ser eller hör.


(Självklart är det här ett inlägg som gäller generellt. Det finns vissa situationer då det finns undantag).

Stressad- du?!

Jag vet inte vad ni har för bild av en stressad person. Men jag har fått den uppfattningen att detta scenarie är ett av de acceptabla för att kunna godtas och accepteras som stressad av omgivningen:

Det börjar redan på morgonen då du som förälder måste stiga upp i ottan för att hinna göra dig i ordning inför dagen. Sedan ska dina 3-5 barn väckas och tjatas på att de ska stiga upp. Skynda att göra frukost. Stressa på ungarna att klä sig, borsta tänderna, äta frukosten och sluta för jisses att bråka! Vissa barn kanske behöver hjälp med detta samt blöjor. Och oj! Är inte kläderna framtagna, skynda att hitta något att ha på sig, är ryggsäcken och dagisväskan packade?! Stöka bort frukosten från bordet, skynda på barnen ännu mer att ta på overaller och vissa ska kläs. Skynda er, vi ska vara på skolan om 10 minuter! Iväg med ungarna på diverse skolor och förskolor innan du äntligen kan hiva dig iväg till jobbet som du enbart har två minuter till godo att hinna till. Jobba, jobba, jobba!!! Hämta barnen från fritids och förskolan. Hem, få av barnen overallerna, börja med maten och det slår dig att du måste sätta igång en tvättmaskin och vad det är stökigt! Dessutom måste du skotta upp garageinfarten så du kan köra upp bilen. Barnen skriker och bråkar och middagen den duger inte. Iväg med de äldsta barnen på olika aktiviteter, för att sedan hämta dem därifrån. Dags för det sista bråket som består av att borsta tänderna, ta på sig nattkläder och sova, samt vilken saga som ska läsas. När barnen äntligen har somnat är klockan sen och du kanske kan ta dig lite egen tid.

Ja, jag blir då slut av att bara läsa denna historia och jag blir då inte förvånad att personer i  dessa situationer är sönderstressade. Men om det är denna bild som gör stress acceptabelt, hur kan det då komma sig att unga arbetslösa personer, som lever i en lägenhet utan barn och har ingen annan än sig själv att ansvara för blir utbrända?

Det finns olika stress och stress i lagom form är bra. För mig går informationen från studielitteraturen som bäst in veckan före tenta än en månad innan. Just därför jag har lite stresspåslag. Man får även ett stresspåslag när man inser att fara hotar och kroppen gör sig redo att fly. Även det är bra stress.

Negativ stress behöver inte nödvändigtvis handla om att man har tusen saker att göra. Vissa vill ha det så och beroende på vad de tusen olika sakerna består av så kan de tillföra även god energi.

Sedan har vi dem som får vardagen att gå runt med vardagliga sysslor. Som jag t.ex. jag har endast ett barn, han är visserligen i trotsen, men är otroligt snäll och väldigt lätthanterlig i jämförelse med många andra barn. Jag bor endast i en trea och behöver inte oroa mig för snöskottning eller gräsklippning. Min sambo har en bra inkomst och jag tar studielån varje månad. Ett ganska behagligt liv i mångas ögon och det skulle kunnat ha varit det. Det är inte ovanligt att just på grund av detta mötas av höjda ögonbryn av personer som inte har förståelse för min situation. Man får frågan, "Men vad är du stressad över? och mer eller mindre förväntar sig ett universalsvar. Dessa personer har inte så bra insikt i vad den här typen av stress innebär.

Att bli utmattad handlar om att man har burit på negativ stress allt för länge. För den arbetslöse kan det innebära just det. Varför får jag inget jobb? Imorgon måste jag ännu en gång sätta mig och leta jobb och skriva ansökningar. Och så är det möte med arbetsförmedlingen och papper som ska skickas till olika instanser för att kanske kunna få en inkomst. Hur ska jag få in pengar denna månad, hur ska jag betala räkningarna? När kan jag få unna mig en pizza och inte bara ett nudelpaket?

För andra handlar det om orimliga krav som man själv sätter på sig eller som andra sätter på en. Känslor av misslyckanden. Eller dåligt samvete över barnen eller andra i sin omgivning. Prestationskrav och ångest eller att hela tiden gå och oroa sig för saker och ting, saker som ska hända om flera år. Vissa har fobier, eller tolkar allt till något negativt och får för sig att världen är emot dem. Vissa kan ha varit med om traumatiska upplevelser. Exemplen är många och jag skulle kunna rabbla i evigheter. Även om det inte handla om tusen fysiska saker att måsta göra, så råder det storm inne i hjärnan av tusen olika tankar (ångest, måsten, samvete, misslyckanden, oro etc.).

Människokroppen består av en massa delar, ämnen och hormoner. För mig är det riktigt fascinerande och ju mer jag studerar kroppen desto mer förundras jag över att mer inte går fel. Det är så mycket som ska "klaffa". Så när det väl går fel så är det egentligen inte så konstigt.

Är man utmattad så är man, oavsett vad som har lett en dit. Det må uppfattas som banala orsaker i andras ögon, men det är det inte. Huvudsaken man försöker att göra något åt det. Och jag vet, ibland infinner sig inte orken ens att ta sig upp ur sängen, så hur ska man orka gå till grunden med sina problem? Vissa känslor ska man acceptera och vissa ska man förändra. Att vara utmattad tycker jag inte hör till kategorin acceptans, då ett lyckligare liv kan stå i sikte. Det är värt att kämpa för!

Jag- idag

Jag har nu varit hemma i dryga två månader och det kanske börjar vara dags för en liten utvärdering. Tiden hittills har varit som en berg- och dalbana, med mycket ångest och sömnlösa nätter. Från början handlade det mest om att jag kände det som om jag sköt upp livet, gjorde en paus i det, att jag skulle ta examen ett halvår senare samt en stor separationsångest från mina kära klasskamrater. Den dominerande känslan var misslyckande.

Sedan så har jag inte kunnat slappna av pga ovissheten för det ekonomiska. Att jag aldrig fick besked angående min sjukskrivning och sedan att CSN skickade ett helt vrickat brev till mig.

Nu har sjukskrivningen ordnat sig, så jag kan äntligen lägga den åt sidan. När det gäller skolan så känner jag fortfarande en stor besvikelse över att jag inte kunnat fullfölja hela utbildningen på en gång. Att jag inte kommer att få göra grupparbeten med vissa i klassen, inte kommer att delta på deras klassfester, samt dela nuet med dem. Det är ärligt för mig en stor sorg. För det fanns många i klassen som jag gillade, personer som jag inte umgicks med på fritiden, men jag fick ändå min beskärda del av dem på skolan, och det var riktigt trevligt att träffa dem varje dag.

Redan innan jag blev sjukskriven har jag börjat jobba aktivt med mig själv för att komma ifrån den situation jag befinner mig i. Nu när jag är hemma så kan jag lägga ned mer tid på det. Jag slukar all information jag kommer över, söker nya kunskaper om ämnet och lägger ned tid och själ på att ta mig härifrån, för det här är verkligen inte en plats jag vill befinna mig på. Dessutom försöker jag ta tiden i akt och ägna så mycket kvalitetstid jag kan med sonen. För han om någon kan ljusa upp min vardag.

Jag känner faktiskt en viss skillnad, inte en stor, men ett steg åt rätt riktning. Hoppet har tänds eftersom jag förstått att jag kan ta mig ur det här genom att ändra mina tankemönster, även om det är en bra bit bort. De ny tankarna kommer fortfarande inte automatiskt, men jag är snabbare på att försöka intala mig dem när de negativa tankarna dyker upp. Jag har fortfarande sömnlösa nätter. Inatt var en sådan, då jag återigen hade ångest över skolan och att jag inte är där. Det stora eldprovet blir dock i april när jag börjar om skolan. Om jag kan hålla mig till de tankar som jag försökt att skapa eller om jag låter de gamla ta över. Jag är ju trots allt en tävlingsmänniska som vill vara bäst. Så har jag tänkt i närmare 30 år, jag kanske bör låta processen ta lite längre tid än några månader. Att framför allt vara medveten om att det kommer att ta tid tror jag underlättar det hela.

Tänkvärda ord 9 februari 2011

"Igår smidde jag tusen planer,

imorse gjorde jag precis som vanligt"

Att vara vuxen är väl att våga vara barn?

Jag har blivit vuxen i olika bemärkelse. En av dem är att jag inte har tid till att ägna mig åt saker som en gång gjorde mig glad. Eller snarare inte tar mig tid. Jag kom att tänka på en sak när jag stod i duschen, på mitt förflutna, vem jag en gång var och den jag har blivit. Vissa saker som jag har fått med mig till att vara den jag är idag är jag glad över, men vissa saker har jag tappat, saker som jag inte ha reflekterat över. Så då kom jag på att jag ska försöka kartlägga olika grejer jag ägnat mig åt i mitt liv som gjort mig glad och sedan pröva på dem igen. Detta för att se om de har liknande effekt på mig idag. Det gäller ju att hitta små guldkorn i vardagen. Här följer några exempel:

När jag var barn:

• gillade jag att ligga i snön och blicka mot stjärnorna.
• gillade jag att se på molnen och månen när jag åkte bil.
• gillade jag att sparka och åka spark.
• gillade jag att rita och måla.
• gillade jag att sjunga och hitta på nya danskoregrafier.
• gillade jag att sminka mig, kompisar och dockhuvudet.
• gillade jag att idrotta.
• gillade jag att klinka på pianot.
• gillade jag att lära mig noter på egen hand.

När jag var ett större barn och tonåring:

• gillade jag att sätta igång en skiva och dansa loss i vardagsrummet.
• gillade jag att sjunga, spela piano, ta ut på gehör och komponera egen musik.
• gillade jag att skriva poesi, dikter och noveller.
• gillade jag att teckna, måla och skulptera med lera.
• gillade jag att lära mig nya saker.
• gillade jag att sminka.

Som vuxen kom detta in i mitt liv:

• att sy.
• att snickra, bygga och renovera möbler.
• att så fröer och plantera.

När var jag som lyckligast i det jag gjorde? När jag var barn. Då hade jag inte lika stora krav på mig och mina naiva barnögon tyckte att streckgubbarna såg ut som Carl Larsson-målningar, jag dansade som bakgrundsdansarna i melodifesivalen, pianoklinket var minst i samma klass som Mozart etc. Vissa saker blev inte lika kul eller så slutade man med det för att alla krav kom. Sedan så började andra att tävla mot en (vilket jag verkligen avskyr), man blev jämförd med andra, minimerad jämtemot andra, tappade självförtroendet eller fick inte höra att man var duktig på olika saker längre. Så bara som en parentes, sluta inte ge beröm till personer som ni tycker gör något bra eller är duktiga på något. Ta er tid att lyssna. Små saker betyder så mycket.

Back in track: Det där med att måla gjorde jag faktiskt innan jul. Jag lovade sonen att han skulle få använda mina akrylfärger, penslar och staffli och tillsammans så skulle vi måla på en canvasduk. När man målar med en treåring kan man inte sätta några Rembrandt-förhoppningar på målningen. Han använde alla sorts förger och drog med penseln över det jag hade målat. Till sist gjorde jag samma sak. Jag använde mig av färger som jag inte brukade och lät penseln bara skapa en massa former, helt oviss om hur denna målning skulle sluta. Resultatet blev en färgpalett i härliga kulörer och former, som faktiskt får stå framme. Känslan var härlig, det var en befrielse, för jag hade gjort något jag tyckte var roligt och utan att lägga några krav i det. Helt plötsligt var jag också tre år och fann lyckan i det.

Så nu har jag faktiskt lyckats fixa en spark, jag bara väntar på att få hem den, så jag kan ta mig en tur. Det här vara bara tips och tankar från mig på något som förhoppningsvis kan fungera som ett andningshål där man bara kan vara. Jag ska försöka att komma ihåg att blogga om olika resultat. Känner någon för att haka på detta får ni gärna vid senare tillfälle lämna en kommentar om hur de gick för er.

Ha en underbar tisdag

Lögner

När jag läser många bloggar och särskilt runt den mörka tiden på året så tycks de signalera att många mår dåligt. Jag försöker nu att tillämpa gårdagens teknik att identifiera känslor på just det.

Kåver tog upp några exempel på ord som är förknippade med ledsenhet och sorg. Bland annat dessa träffade precis rätt på mig: ensamhet, tomhet, besvikelse, avvisad, missförstådd, kraftlöshet...

Vad har jag kommit fram runt just det då? En anledning av många till dessa känslor är lögner. Lögner som kommer fram till sist, små vita lögner, men framför allt uppenbara lögner. På något sätt lyckas jag springa över dem dagligen dags. Och nej, då menar jag inte att det är min mun som myntar dem.

I samma ögonblick de uttalas så vet man att det är en lögn. Hur kan det komma sig förutom att vissa av dem är så uppenbara? Jo, för att man råkar känna personen/ personerna i fråga så pass bra att man känner igen deras lögner när man hör dem. Sedan så råkar jag vara en rätt så smart person som inte går på vad som helst (bra Maria, nu gav du dig själv en komplimang) och det är en ren förolämpning att lögnaren tror att jag är så korkad att jag går på det. Men säger jag något då? Nä, såklart jag dumidiot inte gör. Jag bara sväljer, "spelar med" just eftersom jag inte vill ha en konflikt.

För att då göra övningen i gårdagens inlägg: Lögnen (som egentligen är en handling)
Ord som hänger ihop med känslan: besvikelse, exkluderad, frustration, ledsen, arg, avsky (mot personen), respektlöshet, utfryst, dumgjord
Händelser som kan skapa känslan: den uppenbara lögnen, lögner överhuvudtaget, smusslande
Tankar och tolkningar som kan framkalla känslan: man vill inte ha mig med, man vill inte att jag ska uppnå samma nivå (fastän jag ibland känner mig över), man vill av någon anledning verkligen inte dela denna händelse/ ögonblick med mig, tävlingsinriktan
Hur vi upplever känslan: Som en klump i magen, smärta. Jag känner mig avvisad och ett moln av sorg lägger sig. Samtidigt byggs ilska upp att personen ifråga tror att jag är så korkad att jag tror på dennes uppdiktade historia. Då känner jag mig nedvärderad. Att lägga locket på den kokande grytan (jag) bidrar till en ilska och besvikelse som kan hålla i sig länge, länge. Respekten mot den personen blir allt mindre för att sedan bli obefintlig.
Hur vi uttrycker känslan och hur vi läser av den hos andra: Egentligen är ju inte lögnen en känsla utan ett handlande. Om jag ska ta upp ett exempel på en känsla som handlandet skapar så är det besvikelse. Själv försöker jag för det mesta att svälja min besvikelse och vill inte visa den för andra. Varför kan man fråga? För mig är svaret simpelt, jag vill inte visa mig svag inför andra och att visa att jag är besviken gör att jag känner mig blottad. Är besvikelsen däremot född ur ilska är det lättare att visa den. Hur jag läser besvikelse av andra: Jag kan se det på deras ansiktsuttryck, de blir ofta sammanbitna och man hör det på rösten. Tonläget blir ofta lägre och man låter inte lika glad. Men man kan även märka att någon ljuger: På rösten som har en underton av att vilja dölja något, ett spänt ansikte och sammanbitna läppar, tomma ögon. På hela kroppspråket, samt att personen gärna vill komma från ämnet.
Eftereffekter av känslan: Återigen handlandet- lögnen: Se svar "hur vi upplever känslan". En annan eftereffekt är att ju oftare någon ljuger för mig, ju mer tar jag förgivet att svaret på den fråga jag ställt till personen är en lögn, vilket gör att jag har svårt att tro på personen överhuvudtaget. Så nästan i förväg dyker dessa känslor upp och ibland kan jag märka att jag rustat mig med en försvarsposition i förväg. När personen säger eller gör en uppriktig gärning för att göra mig glad blir jag snarare förvånad.

Hur har detta med utmattning att göra? Det här handlar ju om de negativa känslor som skapas runt en lögn och hur jag väljer att förhålla mig till dem. Att jag väljer att svälja mina känslor som bubblar upp istället för att ta itu med dem. Känslor som ångest, besvikelse etc (läs ovan för alternativ). Detta gör att jag tynger mina axlar allt mer och det blir svårare att resa mig och lättare att falla. Men jag måste säga att skriva det här inlägget och ha fått vädra mina känslor gör att det känns lite bättre.

Vad tänker jag göra åt detta? Ja, säg det...jobba med det. Hur? Ja, säg det...

Utan spaning, ingen aning

Helgen har varit intensiv men trevlig. Jag kom ju efter med min "att göra lista" eftersom jag spenderat dagar i telefonkö med CSN och försäkringskassan, men det verkar go' vänner att jag får igenom det här. Eftersom jag har sparat alla mail och gjort exakt efter de direktiv de givit mig. Så den moppsiga damen på andra sidan luren som ingick försvarsposition hade till slut ingenting att sätta emot.

Jag är faktiskt ruskigt stolt över mig själv. Jag är en person som undviker konflikter in i det längsta och många gånger när jag tar dem vågar jag inte stå på mig fullt ut och känner mig till slut överkörd. Men den här gången hade jag rustat mig med hängslen och livrem och bestämt mig för att jag skulle gå vinnande ur det här. Så trots att personen i luren försökte avbryta mig med sina försvarstal så fortsatte jag att prata och säga min mening. Vilken känsla att lägga på luren och känna att jag hade löpt linan ut med det jag ville. Duktigt Maria!

Med andra ord så blev det städ och bak hela fredag och lördag förmiddag, för att sedan ha främmande både lördag och söndag. Det gjorde mig helt slut, så idag har jag legat på soffan hela dagen. men samtidigt är jag nöjd för jag blir ju så glad av att träffa människor.

Just nu läser jag ett spännande kapitel i boken av Kåver. Det handlar om hör och häpna- känslor! Hur lätt känslor styr vårt liv och hur vi låter dem gör det genom att förknippa dem med t.ex. olika händelser eller situationer. Hur lätt vi kan tolka något som var menat som något bra till något negativt. För att kunna hantera våra känslor är det viktigt att vi lär känna dem. Det kan vi göra genom att ta reda på ord som hänger ihop med känslan, händelser som kan skapa känslan, tankar och tolkningar som kan framkalla känslan, hur vi upplever känslan, hur vi uttrycker känslan och hur vi läser av den hos andra, eftereffekter av känslan.

Hon använder följande militäriska ordspråk som riktmärke "Utan spaning, ingen aning". Är det någon av mina kära kursare som känner igen det uttrycket någonstans?

Tänkvärda ord 4 februari 2011

"Jag kunde bestämma min position
med hjälp av sextanten.
Jag befann mig på en okänd
plats i Stilla havet utan kapten
och kunde ändå hitta rätt.
Men jag hade ingen karta
över mitt eget inre

eller någon kurs genom livet."

Carsten Jensen: Ur Vi. De drunknande

(A.Kåver. 2009)

torsdag 3 februari 2011

Idag har varit en mycket bra dag. Efter att ha tagit tjuren vid hornen (CSN och försäkringskassan) så verkar jag ha fått någorlunda rätsida på det hela. Imorgon har jag möte med försäkringskassan, så det ska jag se som ett tillfälle att säga mer av min mening.

Dagens kuratormöte blev inställd då hon var sjuk. Idag har jag blivit sminkad på make up store och känner mig riktigt fin, ätit på Max med nära och kära samt avslutat kvällen hos min vän Ida :). En dag som gör mig slut i kroppen, men ger energi i knoppen. Lyckorus som gör mig glad :).

Jag läser fortfarande boken av Anna Kåver. En bok som jag varmt rekommenderar och jag har tänkt att ägna ett inlägg lite extra om den sedan.

För ungefär två veckor sedan skrev jag ett inlägg om aggressivitet. Om hur dåligt samvete jag har för att jag för ofta kan känna att jag näst intill skriker till min son utan att han egentligen har förtjänat det. Men det är ju en del av detta. Man har inte ork och energi, så man tappar tålamodet och reagerar på ett sätt som man inte borde. Jag bestämde mig i alla fall för två veckor sedan att jag inte skulle höja rösten på ett sätt att M uppfattar det som skrik på hela helgen. Det är ju tydligen inte en strategi som fungerar, som resulterar i en kränkt son, mer bråk och ännu mer dåligt samvete. Med detta i fokus kan jag med stolthet säga att efter två veckor har jag fortfarande inte gjort det...inte en enda gång. Visst jag har tagit konflikter, jag har sagt ifrån och jag har varit bestämd. Men med en helt annan strategi. Responsen jag har fått har varit över förväntan. Det går att kommunicera med min treåring på ett annat sätt, vi bråkar inte lika mycket och mitt samvete är mer lättat och framför allt har jag inte behandlat honom på ett respektlöst sätt.

 Ännu en sak jag kan sätta på min "därför är jag bra- lista": jag har tagit tag i ett något jag tyckte var ett problem, sökt en lösning, funnit en som fungerar (just nu) och lyckats genomföra förändringen :).

Saker och ting går att förändra och det är inte för sent :). Det är inte tid att ge upp på livet utan dags att ta kontrollen över det.

Dagens kloka ord som jag tycker är passande:

"Låt inte gårdagen ta för stor del av dagen"

                                                            okänd

Livet har sina goda stunder

Här om dagen kom jag på att jag har ett presentkort på en sminkkurs på make up store som går ut här i dagarna. Jag fick en tid idag, så efter kuratormötet ska jag dit och bli fin :).

Jag stökar på för fullt inför lördag då vi firar R. Jag tror att det kommer att bli en bra dag. Så om någon i min vänskapskrets har lust är det bara att titta förbi på kaffe/ fika på lördag efter 14.00.

Baby steps

För det första vill jag börja tacka för era kommentarer. De värmer :). Jag är också tacksam för de vänner som jag har i med- och motgång. Även om jag inte alltid är bäst på att visa det så uppskattar jag er. Så lite betyder så mycket.

Något som jag märker på mig sedan jag hamnade i den här soppan är oförmågan att ta tag i saker, vissa grejer skjuter jag gärna upp. Men sedan är det även orken att ta tag och slutföra. För några år sedan (ja för detta tillstånd tar år att hamna i) så kunde jag ta tag i flera ärenden på samma dag eller städa hela lägenheten, tvätta, laga mat utan att vara helt slut i flera dagar. Jag vet att det inte är storslagna saker att ta tag i- vardagssysslor och ingenting mer. Men vardagssysslor är ju precis det man måste ta tag i för att leva drägligt liv. Man måste ha mat på bordet, rena kläder på kroppen och ett hem som inte gör det stressigt att vistas i.

Jag måste erkänna att jag har kommit ifrån veckans "göra-lista". Måndagen ägnades åt R som planerat, men eftersom det har blivit så mycket strul med CSN och försäkringskassan var jag tvungen att vika min dag till det igår. Det jag hann med vardagsmässigt var tvätten.

En utmaning för mig just nu är att ta tag i saker när de kommer upp, vilket jag i och för sig har gjort hela tiden när det gäller min sjukskrivning. Igår så ringde jag försäkringskassan för att höra om mitt ärende samt försöka mig på ett svar eftersom jag har CSN hack i hälarna. Min tilldelade handläggare var inte inne, men jag fick veta av kundtjänst att hon kallat mig till möte nu på fredag. Jag valde att ringa upp henne ändå, lämnade ett meddelande på hennes telefonsvar samt skickade ett mail där jag bad henne ringa upp mig. Så idag inväntar jag hennes samtal. Jag fick även tag i skolan som så snällt skickade intyget  beviljan om studieuppehåll till mig, så den är nu via mail hos CSN. När jag får hem den via post kommer den att skickas så till dem också.

Så idag klappar jag faktiskt mig själv på axeln att jag har ringt alla dessa samtal och skickat ut alla dessa mail, då jag helst bara vill sticka huvudet i sanden och att det sög musten ur mig. 

Ett typexempel på att skjuta upp saker är att jag länge nu har tänkt tanken att ringa telia då jag fått så höga mobilkostnader efter jag bytte till abonnemang. Tankar som kommer till mig då jag ska sova, eller då räkningen ska betalas. Tankar som blivit till måsten men som jag har skjutit på. Förra veckan ringde jag och bytte tillbaka till kontantkort. Efter ett peppande sms imorse och ett mycket gott tips har jag nu gjort en hel del förändringar gällande mitt abonnemang som förhoppningsvis ska sänka mina kostnader fram till abonnemanget avslutas. Tack för det Ingela.

Jag har identifierat känslan av lite panik, hjärtklappning och ångest då jag ser vissa kuvert dimpa ned i brevinkastet eller när telefonen ringer med dolt nummer. Min tanke om det just nu är att vid det tillfället är ju redan känslan där. Lika bra att göra något åt saken på en gång. När jag lägger bort det för att plocka fram det igen så får jag ju känslan ännu en gång. Så min utmaning är att försöka ta tag i vissa saker på en gång. Det känns ju så mycket bättre efteråt.

Som ni ser tar jag baby steps, men det är dock framsteg :)

Kloka ord 1 februari 2011

"Kompromissa inte med dig själv.

Du är allt du har."

Janis Joplin

Att vara sjukskriven i byråkratins tid

Jag är arg! Varför? Jo, för att det krånglar hela tiden, fastän jag har gjort som alla instanser säger.

Den 22 november närvarade jag på informationen för min andra praktikplats. Tidigare hade jag varit till skolan för att få information om hur min studieplan skulle se ut om jag tog studieuppehåll och hur jag skulle gå till väga. Jag hade även skickat ett mail till CSN och frågat hur jag skulle behålla mitt studiestöd under sjukskrivningen. När jag kommer till informationen möts jag av en förvånad föreläsare. "Vad gör du här?" fick jag som välkomnande. Det visar sig då att hon som har hand om praktikplatserna (som jag för övrigt inte har varit i kontakt med) tagit sig friheten att informera min kursansvariga, praktikansvarig på min ort samt min praktikplats att jag har tagit studieuppehåll! Detta utan att jag har fyllt i några papper eller skrivit på eller skickat in. Vad hände? Jo, jag blev utan praktikplats och min handledande sjuksköterska uppmanade mig att söka en ny plats. Hon visste att ytterområderna saknade praktikanter. Till saken hör att det endast var 40 min gångavstånd till den praktikplats jag fått. Jag har inte alltid tillgång till bil, min man är ibland borta kvällar och vi har inget OB-dagis så att pendla flera mil för mig går inte, då jag inte garanterat kan ta mig till praktikplatsen.

Jag åkte in till skolan för att fråga vad de höll på med. Min studieansvarige hade erhållit ett mail från praktikansvarig där det stod att jag tagit studieuppehåll, mer visste hon inte. Hon sa att jag skulle prata med studievägledaren som jag fått information av tidigare. Hon var inte på plats för tillfället så jag fick återkomma dagen efter. Den natten var min mardrömsnatt. Jag sov ingenting, ångesten växte sig stark, jag hade hjärtklappning, andningssvårigheter och ville bara gråta.

När jag dagen efter träffade studievägledaren var jag helt slut och kände av min utmattning mer än vanligt. Hon förstod heller inte vad som hade hänt och sa att så här fick det inte gå till. Vi pratade ett tag om hur det skulle bli för mig vid ett studieuppehåll. Många är det som har uppmanat mig till att ta ett studieuppehåll utifrån mina symptom och de flesta av dem är sjuksköterskor. Jag kände vid det tillfället efter denna mardrömsnatt att nu var det dags. Min studievägledare hjälpte mig att fylla i ansökan om studieuppehåll så att det blev rätt. Innan så ringde hon någon högre instans på universitetet som försäkrade att bara jag hade läkarintyg så hade jag platsgaranti. Läkarintyg var inga problem då min doktor redan utlovat det. Vi fyllde i ansökan som jag lämnade kvar hos studievägledaren tills jag fick mitt läkarintyg. Eftersom allt blev så konstigt med praktiken så fyllde vi i från och med den 22 november.

Jag gick hem och ringde min HC, men läkaren ringde inte upp mig förrän i slutet av veckan. R var då snäll att hämtad ut mitt läkarintyg och for förbi hos studievägledaren och lämnade det. Hon sa då att hon skulle skicka in papperna. Jag anmälde mig hos försäkringskassan och skickade in läkarintyg till dem som CSN skrivit till mig i sitt mail.

Det går ett litet tag och jag får brev ifrån försäkringskassan som vill ha kompletteringar. Även min läkare ringer mig och berättar att försäkringskassan vill ha kompletteringar från honom. Han säger att han inte är säker på att denna sjukskrivning kommer att gå igenom då han utfärdat den tom april. Han hade förstått det som om att försäkringskassan inte skulle ha läkarintyget eftersom jag inte har någon arbetsgivare utan att de jag sökte fortsätt studiemedel från var CSN. Men man kan ju alltid ansöka på nytt sa min läkare. Detta är en fin läkare och jag är säker på att han har handlat utifrån ett sätt han trodde var korrekt.

Jag har fortfarande inte fått något svar från försäkringskassan. Så vid årsskiftet får jag det vanliga mailet av CSN att lämna studieförsäkran. Jag skickar iväg ett mail till dem och förklarar min situation och undrar om jag ändå ska lämna in studieförsäkran trots att jag inte fått något besked från försäkringskassan. Jag får ett ja till svar vilket jag gör.

Förra veckan får jag ett mail från CSN där det står att min skola har rapporterat studieavbrott från och med den 24 januari. Är detta inkorrekt ska jag be skolan skicka in nya uppgifter samt att om jag har ytterligare uppgifter att tillägga måste jag göra det innan den 31 januari (igår) annars blir jag återbetalningsskyldig. Jag skickade iväg ett mail till studievägledaren på skolan där jag bifogade mailet från CSN. Jag har skickat både per mail och post till CSN ett brev angående situationen, kopior på mailen jag haft med CSN för att visa vad de har upplyst mig om samt läkarintyget. Nu har jag fått ett mail från skolan då jag ska kontakta ytterligare en person om detta, som jag har försökt ringa, men inte är anträffbar just nu!

Vad är det här?!! Jag har ju frågat om precis allt innan jag fyllde i några papper och gått efter alla direktiv. Jag har till och med bett om hjälp att fylla i ansökan om studieuppehåll, vilket jag fick och granskades av studievägledaren. Hur kan då allt gå så fel? Jag behöver verkligen inte det här just nu!

Vad som oroar mig mest är om jag blir återbetalnigsskyldig, då jag inte har någon inkomst att betala tillbaka pengarna ifrån. Samt att CSN skriver att de fått meddelande om studievbrott, när jag tagit ett studieuppehåll. Hur ska det här gå? Ekonomibekymmer och ovisshet är verkligen inte grunden att stå på när man försöker resa sig från utmattning.

Är det någon som vet hur jag ska göra, som är bra på denna byråkrati så snälla lämna en kommentar. För nu börjar jag bli desperat.